Little Jinder säger Hejdå

”Ska du dö?! Skivan heter ju ”Hejdå”. Vore så typiskt dig”, frågar en vän oroligt Josefine ”Little” Jinder.

Little Jinder har aldrig mått så dåligt som hon gjort de senaste åren, men något livsavslut är det som tur är inte tal om. Inte heller ska hon sluta göra musik.

-”Hejdå” är sista delen i en trilogi som representerat en särskild era i mitt liv. Åren mellan 20-30 då jag har levt fullt ut, i total anarki. Levt snabbt, rest skitmycket. Vill fortsätta med det konstnärligt, men inte i livet. Jag är inte så ”Little” längre, förklarar Josefine Jinder och fortsätter: -Jag har uppnått det jag vill och kan med den här musiken. Inte att jag kommer sluta att skriva om kärlek, men vill ändå utforska en annan tematik.

Lyssna på nya albumet Hejdå som släpps idag. 

Det ska påpekas att det aldrig har varit en genomtänkt tanke med en trilogi, utan en organisk process. Något som tillhör hennes personlighet. Hon vill göra något ett tag, lära sig det, bemästra det, och sen gå vidare. Vi sitter hemma hos henne, en egen köpt etta på Södermalm i Stockholm, en av skillnaderna mot när vi pratade för fyra år sen inför den första svenskspråkiga skivan, den självbetitlade ”Little Jinder”, första delen i ”serien”. Då flyttade hon runt i andra hand. Jo, det har gått bra för Little Jinder. Även om hon fortfarande som de flesta andra väntar på sin månadslön och idag är pank och ber en kompis att swisha en femhundring. Hennes skivbolag har i alla fall gett henne helt andra resurser för ”Hejdå” än tidigare, bland annat fått ta in en 25-manna stråkorkester på låten ”Game over”. Skivbolaget nämner att de fortfarande hoppas att hon ska nå mainstreamhöjderna, streams på en bredare front, men att det är svårt generellt idag. P3-publiken är given, Josefine Jinder har sina fans och kritikerna på sin sida. Både skivorna och liveframträdanden har närmast unisont hyllats, av välgrundade anledningar. Men hennes ärliga, råa sida som hon inte räds för att visa upp tilltalar inte alla. En kvinna som tar plats och syns. En kvinna som är sjukt bra på att festa och ha kul, men även visar upp sina mörka dagar på sociala medier. Det både attraherar och skrämmer.

-På ”Allting suger” och ”Little Jinder” var allting glasklart, fluffigt, min röst var oförstörd. Nu har jag opererat stämbanden och rösten är ofta distad. Det är fortfarande svävande men hela ljudbilden på ”Hejdå” är mörkare och mer basig. Den är närmare mig ljudbildsmässigt, musik som jag själv lyssnat på. Perspektivet är också annorlunda då jag sjunger till mig själv, inte till andra. En uppgörelse med mina egna demoner.

Just nu när vi pratar så strömmar The Clash ur högtalarna. ”Har blivit en gubbe”, mumlar hon. ”Men de är så sjukt bra”.

Vad som blir nästa steg vet hon inte men med ”Hejdå” har Jinder dock redan tagit ett nytt, stort steg, att på allvar släppa in andra i den kreativa processen. ”Goldwing” med gästande First Aid Kit är skriven tillsammans med Jocke Åhlund, och hela skivan är producerad av Markus Jägerstedt.

-Det har varit så jävla konstigt. Jag har insett vilket kontrollfreak jag är. Jag mår fysiskt illa när något inte blir som jag tänkt. Och hur ska jag kunna kommunicera vad jag vill? Jag har spelat upp demos där jag ligger i badet och sjunger, vågat släppa ifrån mig saker där jag tror han kommer tycka jag är helt sjuk i huvet, men så lyckas han förstå vad jag menar och förvalta det. Jag har aldrig kommit någon så nära som med Markus. Det har varit fett och roligt, men också asjobbigt. Något går förlorat när man inte producerar själv. Finns något smärtsamt att inte stå bakom det till 100 %. Men samtidigt lättare att vara stolt, ger ett annat självförtroende att någon annan också är bakom det.

Skivan spretar åt olika håll, många låtar är mer klubbiga, den musikaliska miljön som Josefine Jinder började i. Titelspåret är inspirerat av en rytmiskt galen arabisk låt som hennes bandmedlemmar hörde på ett kebabhak och även språkligt så skiftar Jinder mellan svenska och engelska.

-Ibland är det svårt att hitta bra ord på svenska för låtens helhet, och för mig är melodi och flow minst lika viktigt som själva texterna. Jag har alltid använt ett vardagsspråk som jag pratar och ju äldre och mognare jag blir och desto bättre jag behärskar att skriva på båda språken har lett till att jag känt mig friare att estetiskt blanda.

”Hejdå” är ett mäktigt avslut och Josefine ”Little” Jinder ser fram emot att ta den ut på vägarna under en klubbturné i höst. Men den är också början på något nytt.