Ylpeys ja historia - Stolthet och historia

Heinäkuun lopussa järjestettiin Pietarsaaressa ensimmäistä kertaa Jeppis Pride. Aluksi paraati kulki Skatan vanhan puukaupunginosan läpi. Kulkuetta tervehtivät valtavat suosionosoitukset, kun se tuli ulos Strengbergin kuuluisasta portista, vanhasta tehdasrakennuksesta, joka kuvastaa kaupungin historiaa. Myös katujen laidoilla seisoi tuhansia ihmisiä. Samanarvoisuuden puolesta oli liikkeellä suuri joukko, ja paraatiin osallistuivat maan oikeusministerin ohella myös monet tavalliset kansalaiset. Kulkueesta tuli todella lämmin, ylpeä ja iloinen tapahtuma.Sateenkaarenvärinen tapahtuma herätti etukäteen vastustusta, ja ruotsinkielisen ÖT-lehden yleisönosastopalstoilla käytiin kiivasta keskustelua myös sen jälkeen: homoseksuaalisuutta luonnehdittiin muun muassa luonnonvastaiseksi. Erityisesti kaksikielisen rannikkokaupungin ja suurimmaksi osaksi ruotsinkielisen maaseudun uskonnolliset ryhmät nousivat vastarintaan. Toisaalta vastustajien kielteinen asenne ja negatiiviset kirjoitukset kasvattivat tapahtuman osallistujamäärää. Osallistumalla haluttiin osoittaa, että ”raamattuvyöhyke” on kapea, loppujen lopuksi.

Sanaa ahdasmielisyys on käytetty puolin ja toisin, ja myös uskovaiset väittävät kohdanneensa suvaitsemattomuutta.  Mielipidepalstoja ja nettikeskusteluja lukemalla muodostuu kuva kahtia jakautuneesta alueesta, vaikka vastustajia ja seksuaalikonservatiiveja löytynee uskovaisten ja kirkollisten ryhmien ulkopuoleltakin.

Tapahtumaa tukenut kaupunginjohtaja totesi avajaispuheessaan, että avoimuus ja suvaitsevuus ovat taloudellisestikin tärkeitä arvoja. Hän ei kommentoinut kiivasta keskustelua, vaan vaihtoi kontekstia painottamalla taloudellisia kysymyksiä. Jeppis Pride oli toki kuitenkin myös kaupunginjohtajan mielestä ennen kaikkea ihmisoikeuskysymys.

Entä historia – onko sillä merkitystä tällaisissa keskusteluissa?

Suvaitsevaisuutta pidetään osana modernia aikaa, ja siksi historiallinen ajattelutapa todennäköisesti ohjaa kannatusta ja kannanottoja. Osa meistä kulkueeseen liittyneistä halusi ehkä osoittaa, että rannikkoseutu ei suinkaan ole vanhoillinen ja historian hylkäämä. 

Mielestäni historialla on tätä tärkeämpi rooli.

Pride-tapahtuman järjestäjät aloittivat seminaaripäivänsä keskustelemalla historiasta HBTQ-perspektiivistä. Myös historiasta löytyy moninaisuutta ja vähemmistöryhmien ylpeitä edustajia. Lisäksi eri aikakausia koskeva tutkimus osoittaa, että käsitykset sukupuolierosta ja seksuaalisuudesta ovat jatkuvasti muuttuneet. Menneisyydellä on merkittävä rooli, kun uusia identiteettejä luodaan ja vanhoja puretaan.

Historiallisessa katsannossa myös eriarvoisuus ja syrjintä korostuvat. Millaista oli elää varjossa sodan jälkeisellä, sangen perhekeskeisellä ja pienviljelyvaltaisella Pohjanmaalla? Minkälaisia kokemuksia homoseksuaaleilla on lähihistoriasta, 1980–90-luvuilta? Myös silloin vahvat seksuaalisuuteen ja normaalisuuteen liittyneet normit rajasivat ihmisten elintilaa ja tuhosivat monien itsearvostuksen ja minäkuvan. On tärkeä pohtia historian vääryyksiä sekä syrjinnän muotoja ja vaikutuksia. Vaikka rannikkoseutua on tutkimuksessakin luonnehdittu ”Suomen onnellisimmaksi”, paikallisyhteisö oli myös täällä usein tuomitseva.

Pietarsaarelainen historianopettaja Stefan Nyman korosti Pride-seminaarissa, että historian avulla voidaan purkaa homofobista kulttuuria, muun muassa tiettyjä mieheyden ihanteita.  Pohjanmaan rannikkoseudulla miehen saattaa olla vaikeampi osallistua Pride-tapahtumiin kuin naisen. Vaikka vain vähemmistö puhuu sujuvaa suomea, monet suomalaisina pidetyt ominaisuudet ovat tärkeä osa kulttuuria. Myös täällä ahkeruutta, itsehillintää, pidättyväisyyttä ja sisua on pidetty ominaisuuksina, jotka ovat kiinnittyneet vahvasti pääasiallisesti mieheyteen. Samaan aikaan vallalla on ollut riikinruotsalainen (sangen heteronormatiivinen) tanssilavakulttuuri.

Jos haluamme ymmärtää tätä kulttuurinperintöä, tarvitaan todella historiaa. Samalla tavalla kuin pohjalaisessa keskustelussa tasa-arvosta ja seksuaalivähemmistöjen oikeuksista voitaisiin antaa enemmän tilaa historialle, me historioitsijat voisimme antaa lisää tilaa juuri näille kysymyksille ja edelleen pohtia miten käsitykset seksuaalisuudesta, perheestä ja avioliitosta ovat muokanneet sekä yhteiskunnallisia rakenteita ja maailmankuvia että arjen elämää eri paikallisyhteisöissä. Historian avulla saamme tietoa siitä miten yhteiskunnalliset normit ja siinä yhteydessä myös uskonnolliset käsitykset on luotu. Historiallisessa katsannossa on tärkeä ottaa huomioon myös normaalisuuden märitteleminen: on syytä muistaa, että modernisoitumisen ja sivistysprosessien myötä käsitykset seksuaalisuudesta ja sukupuolieroista muuttuivat monesti yhä kaksinapaisemmiksi.

Kun tänään keskustellaan seksuaalivähemmistöjen oikeuksista, on muistettava, että historiallisesti myös uskonnolliset ryhmät ovat luoneet pohjaa tasa-arvolle, ehkä erityisesti juuri Pohjanmaalla, missä osa herätysliikkeistä ajoi vahvasti sosiaalisia kysymyksiä samaan tapaan kuin vastaavat liikkeet syrjäseuduilla muissa Pohjoismaissa. Pride-kannatusta voidaan siis perustella myös kristillisellä perinteellä, kuten useat ovat tehneetkin.

Mielestäni on silti tärkeintä antaa tilaa kertomuksille menneisyyden kokemuksista ja nostaa esiin myös lähimenneisyyden kipupisteitä. Pohjalaiset ja muut, joiden mielestä Pride-tapahtumat ovat saaneet liian näkyvän paikan mediassa, voisivat lukea menneisyyden näkymättömyydestä. Nimenomaan kertomukset erilaisista kokemuksista kehottavat meitä kaikkia pohdiskeluun ja antavat lisää painokuutta oikeudenmukaisuusvaatimuksille.

Teksti: Ann-Catrin Östman

Jeppis Pride som arrangerades i slutet av juli tog avstamp i de gamla trähuskvarteren på Skatan. När den långa paraden kom ut genom Strengbergsporten, den fabriksbyggnad som på många sätt fått symbolisera  Jakobstad och dess historia, bars den fram av varma, kraftiga applåder.  Ett ställningstagande för jämlikhet, rättvisa och mångfald lockade en mycket stor och brokig skara att delta och även landets justitieminister (stadens egen dotter) fanns bland marschdeltagarna. Det blev en mycket glädjefylld dag.

Det finns också ett motstånd. Med argument formulerade inom religiösa diskurser har några debattörer kraftigt motsatt sig regnbågsparaden. Ofta används ordet bibelbälte för att beskriva de bönehustäta bygderna i norra svenska Österbotten. Många av de människor som ställde sig i de stolta regnbågsleden gjorde det delvis som en reaktion på kritiska insändare. För att visa att bibelbältet är – som religionsvetaren Peter Nynäs så träffande påpekat –  smalt.

En del bekännande kristna anser sig, å sin sida, mötas av intolerans  och respektlöshet. Ännu efter manifestationen duggade inläggen tätt på sajter av olika slag. I själva staden finns en stor finsk minoritet, men omlandet är i stor utsträckning svenskspråkigt och på de svenskspråkiga insändarsidorna och diskussionsplanken framstår regionen vid en första anblick som polariserad. Motståndet återfinns också i ”världsliga” sammanhang, men det är ändå i grupper med religiös färgsättning som det är segast och ettrigast.

Pride-paraden beskyddades av stadsdirektören som i sitt öppningstal betonade sambandet mellan öppenhet, tolerans och ekonomi. Han underströk att en region som sluter sig inåt inte kan förbli ekonomisk stark.  Det här är ett argument som vinner gehör i en bygd som trots större nedläggningarna lyckats hålla arbetslöshetssiffrorna förhållandevis låga.  Stadsdirektören avslutade dock sitt tal med att framhålla att det ekonomiska har en biroll och rättviseaspekter och tolerans huvudrollerna.

Än historien då – ges den någon roll i en debatt av det här slaget?

Genom att stödja Pride kan man visa att även den här till synes insnöade trakten lever i nuet. Implicit finns ett historiskt synsätt hos oss alla som vill rubba ingrodda attityder och därför kan motståndarna  tillskrivas förlegade åsikter på ett sätt som kan – men inte ska – uppfattas som nedsättande.

Historien har andra, viktigare roller.

Också i det förflutna finns mångfald och stolta företrädare för olika sexuella minoriteter, något som kan utgöra ett element när nya identiteter formas. Pride-arrangörerna hade valt att inleda sin seminariedag med en historiskt inriktad paneldebatt kring HBTQ-personers erfarenheter av att leva i Österbotten. Det här är säkert ett medvetet val – inte för att det historiska enbart skulle utgöra bakgrund till de påföljande diskussionerna om religion, litteratur och politik, utan därför att historiska perspektiv är viktiga och historiska berättelser som synliggör mångfald nödvändiga.

Det finns ett brett spektrum av erfarenheter. Historien rymmer även tragiska berättelser och erfarenheter som innefattar såväl osynlighet och ordlöshet som ångest och skam. Även det senare inslaget i vår samtidshistoria  behöver belysas, och ett synliggörande av det här slaget tvingar till eftertanke och ger ytterligare tyngd åt rättviseargument. Det samma gäller kunskapen om samhällelig diskriminering, om hur sexuella minoriteter diskriminerats i lagstiftning och i den tystnadens kultur som har upprätthållits kollektivt. I det här avseendet är det svårt att rita upp en tydlig gräns mellan det sekulära och religiösa.

En av paneldeltagarna i Pride-seminariet, historieläraren Stefan Nyman,  lyfte fram historisk forskning som ett viktigt medel för att förstå och dekonstruera  homofob kultur, däribland  manlighetsideal.  Ville Kivimäkis studie om frontsoldaters nämndes som ett mycket viktigt redskap i det här arbetet. I just det här området är det antagligen svårare för män än för kvinnor att delta i en manifestation för minoritetsrättigheter av det här slaget. I somliga avseenden är den svenskösterbottniska landsbygden, där enbart en minoritet behärskar finskan till fullo, den ”finskaste” av landsändor i Finland. Samtidigt som den här regionen präglas – och plågas – av rikssvensk (parfokuserad) dansbanekultur, finns här starka uttryck för den arbetsmentalitet, tillbakadragenhet och den sisu som förknippas med finska män.  När det sammansatta kulturarvet ska dissekeras så är historisk kunskap brukbar. 

Jag menar att historiska perspektiv gärna kunde ges ännu större utrymme i debatten. De grupper som motsäger sig Prideparadens synlighet kan bemötas med kvinnors, med mäns och med alla andras berättelser om åsidosättande och osynlighet, med kunskap om hur diskrimineringens många olika former har upprätthållits och återskapats. På samma gång som queera angreppssätt utmanar och omformar historisk forskning är de brukbara i arbete för förändring.  Därför bör vi historiker också fästa större vikt vid problemställningar av det här slaget. Det handlar om att visa hur sexualiteter formats och kringgärdats av samhälleliga normer, inte minst de religiöst färgade, men också  om hur genusrelationer har format kultur och samhälle.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att också religionen utgjort grogrund för ökad jämlikhet och individualism i de nordiska länderna, inte minst i de regioner som liksom Österbotten formats av bönehus och väckelserörelser. En del Pride-förespråkare har förankrat sina argument i religiösa sammanhang, vilket bland annat visar en vilja till dialog. I själva verket är ju även väckelserörelserna mångfacetterade och den sociala radikalitet som ingår i vissa rörelsers och kristna gruppers historia kan åberopas som argument även i en manifestation för sexuella minoriteters rättigheter.

Det blev också en historisk dag. Jag är oerhört imponerad av arrangörerna som på ett konkret sätt visat historikern i mig hur förändring görs, men som framförallt gjort det möjligt för oss alla att få ta del av en mäktig känsla. Jag deltog tillsammans med bl.a. son och 87-årig svärmor. Den senare marscherade med insikt om den tystnad, de tabun och den skam som präglat vänners liv.  Den förra kommer säkert länge att minnas känslan av rakryggad glädje och gemenskap. Många ungdomar deltog i paraden. Tvivelsutan kommer de unga även i framtiden att sporras av den här erfarenheten, av känslan av att kunna var med om skapa historia. På så vis förändrar Jeppis Pride både nuet och framtiden.

Text: Ann-Catrin Östman