Allt fler äldre lär sig gå efter amputation

Tack vare de senaste årens utveckling av smidigare och tekniskt mer avancerade proteser kan allt fler äldre amputerade lära sig gå. Gåskolan på Akademiska sjukhuset spelar en viktig roll för rehabiliteringen. Under ortopedveckan i Uppsala (28 augusti) hålls ett
symposium till minne av initiativtagaren Tor Hierton. Bärande tema för veckan
är ortogeriatrik.

– Kärlkirurgen Tor Hierton insåg tidigt att amputerade var en eftersatt patientgrupp. Fram till 1960-talet var det inte ovanligt att patienterna "förtvinade" i rullstol eftersom de inte fick någon träning. Vid
starten i början av 1960-talet var Gåskolan unik. Det kom FN-delegationer av läkare hit på studiebesök för att lära av pionjärerna, säger Nils Hailer, ortoped på Akademiska sjukhuset. Även ortopederna Magnus Wall, Håkan Ström, och Gregor Sisask har betytt mycket för skolans utveckling.

I Sverige amputeras cirka 3 000 personer varje år i underbenet. I nio fall av tio är orsaken diabetes eller kärlsjukdom (dålig blodcirkulation). Mindre vanliga orsaker är olycksfall, tumörsjukdomar och
missbildningar. På Akademiska görs 75 amputationer av underben och lårben varje år. Till Gåskolan remitteras svåra fall från hela sjukvårdsregionen och andra landsändar för att komma igång med sina proteser. I det multiprofessionella teamet ingår förutom ortopeder, sjukgymnaster, sjuksköterskor och smärtläkare.

– Personer som amputerat underbenet har oftast mycket goda möjligheter att lära
sig gå med protes. Majoriteten av de cirka 50 patienter som underbensamputeras
på Akademiska varje årblir protesgångare. Av de 25 lårbensamputerade klarar
drygt hälften detta, säger Nils Hailer.

De senaste 20 åren har proteserna både blivit lättare och försetts med mer
förfinad mekanik. Detta gör att även äldre med nedsatt fysisk förmåga i kan
lära sig gå. Att slippa vara rullstolsberoende och förlita sig på hjälp från andra
innebär en stor frihet för många. Ett viktigt genombrott var
Brånemarkproteserna, som fästes med titanskruvar i lårbenet.

Protesen kan sedan häktas fast i stället för att träs på vilket ger bättre
stabilitet. För yngre, aktiva finns även datoriserade proteser som alternativ,
där svikt och fjäderförmåga anpassas efter personens vikt och gång.

– Med en väl fungerande protes kan man ofta leva ett bra liv, menar Nils Hailer.
För många innebär amputationen slutet på ett mångårigt lidande. Från ett liv
med en värk och oanvändbar arm eller fot får man ett gott funktionellt liv med
bra livskvalitet. Yngre och yrkesverksamma kan oftast fortsätta med såväl
arbete som fritidsaktiviteter med stora krav på rörlighet.

Program för öppna föreläsningar under de Medicinska veckorna i Uppsala bifogas.

Mer information:
Nils Hailer, ortoped, 018-611 90 38
Sonia Johansson, mötessekreterare, 018-611 46 86
Elisabeth Tysk, presschef, 070-622 24 21

FAKTA: Amputationer och benproteser

* Mellan 1950-2000 ökade antalet amputationer i Sverige från tio till
som mest 40 amputationer per 100 000 invånare och år.
* Det senaste decennitet har antalet amputationer varit relativt konstant med
närmare 3 000 amputationer per år på ben och fot och cirka 400 på arm och hand.
* Den kraftiga ökningen under 1900-talets senare hälft kan till stor del
förklaras av en allt större andel åldrande befolkning och därmed ökande
förekomst av kärlsjukdom.

FAKTA: Olika proteser vid underbens- och lårbensamputationer

Vid underbensamputation har man sin knäled kvar och protesen sitter
förankrad med en hylsa på underbensstumpen. Är man däremot lårbensamputerad så
är hylsan, som sitter på lårbensstumpen oftast längre med stöd mot bäckenet och
försedd med en konstgjord knäled.Proteserna kan fästas på benen på tre olika sätt: linkoppling, pinnkoppling eller vakuumkoppling.