Skip to main content

Ny exklusiv intervju med Christopher Snowdon

Pressmeddelande   •   Sep 24, 2010 12:33 CEST

Ny exklusiv intervju med Christopher Snowdon:
”Barnsligt att Wilkinson duckar för kritiken”

Christopher Snowdon var långt ifrån ensam om att köpa ett exemplar av Jämlikhetsanden när den nådde bokdiskarna 2009. Många kritiker i brittisk press var snabba med att hylla boken. Tidningar som The Guardian lyfte fram debattörer som självsäkert slog fast att vetenskapen äntligen hade hittat bevis för att jämlika samhällen också är bättre samhällen. Men Christopher Snowdon, som till vardags är historiker och frilansjournalist, lät sig däremot inte övertygas lika lätt. Statistiken som författarna Richard Wilkinson och Kate E. Pickett stödde sin tes på stämde inte.  

– Jag letade upp bokens källor och listan över granskade länder och såg direkt att urvalet var godtyckligt. Författarna hade uteslutit Hongkong, Singapore och Tjeckien, men tagit med Portugal, trots att deras uttryckliga metod var att jämföra världens rika länder. Författarna hade också använt gamla siffror trots att nya fanns att tillgå från samma källor. Jag fann också ganska snabbt att bokens slutsats faktiskt faller ihop om man tar bort eller lyfter ut flera länder i jämförelserna eller använder nyare statistik från samma källor, säger Christopher Snowdon.

Christopher Snowdon bestämde sig för att skriva en sammanhängande kritik av Jämlikhetsanden. Resultatet blev Jämlikhetsbluffen, en replik i bokform, där han diagram för diagram, tabell för tabell, bemöter och omkullkastar de påstådda sambanden mellan små inkomstskillnader och hälsonivån i samhället. Även om Snowdon tidigare hade skrivit om kontroversiella ämnen överraskades han av den kritik Jämlikhetsbluffen mötte.

– Jag blev förvånad. Jag fick faktiskt hårdare kritik för Jämlikhetsbluffen än när jag för några år sedan skrev en kritisk granskning av antirökningsrörelsen och deras arbete. Kritiken har till och med övergått i rena personpåhopp och trots att jag som frilansjournalist troligen tillhör de 20 procent av befolkningen som tjänar allra minst har jag blivit beskylld för att gå de förmögnas ärenden, säger Christopher Snowdon.

Jämlikhetsandens huvudbudskap, att det är minskade inkomstskillnader och inte fortsatt tillväxt som är den bästa metoden för att höja människors livskvalitet, har väckt förhoppningar främst bland politiker och debattörer på vänsterkanten. Christopher Snowdon, som är noga med att påpeka att han inte har något emot jämlikhet, är bekymrad över konsekvenserna om denna tolkning breder ut sig. Han hade hoppats att Wilkinson och Pickett, istället för att argumentera för jämnare inkomstfördelning, skulle visa större intresse för betydelsen av social mobilitet, människors möjligheter att under sina liv förbättra sina levnadsförhållanden.

– Jag tycker att det mesta tyder på att ojämlikhet beror på bristande social rörlighet för människor, snarare än det omvända. Forskningen på det området är dock än så länge begränsad, studier av fenomenet måste av naturliga skäl sträcka sig över mycket långa tidsperioder. Men om för många lyssnar till Jämlikhetsanden finns det en uppenbar risk att vi bekämpar symptomet istället för sjukdomen, och därmed går miste om en chans att komma tillrätta med flera av vår tids samhällsutmaningar, säger Christopher Snowdon.

Jämlikhetsanden har fått stort genomslag i den politiska debatten, både i Sverige och i Storbritannien. I den gångna valrörelsen fick Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin  frågan vad hennes ideologi kallades.”Jämlikhetsanden”, svarade hon.. Men trots att boken är skriven för att tilltala människor som vanligtvis inte läser om politik, hälsoforskning eller statistik tvivlar Christopher Snowdon på att bokens budskap har nått de breda folklagren.

Christopher Snowdon har ända sedan Jämlikhetsanden kom ut 2009 försökt att diskutera sin kritik av boken med författarna. Men bortsett ifrån kortare kommentarer på sin blogg har Richard Wilkinson varit sparsam med svar. När Christopher Snowdon bad honom att besvara 20 enkla faktafrågor om statistiken i Jämlikhetsanden fick han bara flyktiga och undvikande svar i retur. Vissa sakpåståenden visade sig till och med vara falska, som när Wilkinson hävdade att bara 3 procent av de pengar i USA som går till välgörenhet når utanför landets gränser. Den rätta siffran är uppemot 40 procent.

– Gång på gång har jag fått rent felaktiga påståenden till svar på mina frågor, säger Christopher Snowdon.

Trots kritiken mot Jämlikhetsanden tror Christopher Snowdon inte att bokens budskap kommer att få någon avgörande betydelse för debatten framöver. Ny statistik kommer, precis som Snowdon poängterar i Jämlikhetsbluffen, att visa att de samband mellan jämlikhet och hälsa försvinner när länder utvecklas och tillväxten tilltar.

– Jämlikhetsanden är först och främst skriven för de redan frälsta. Högern kommer inte att läsa boken, och vänstern lär knappast köpa min bok, säger Christopher Snowdon.

Inför bokmässan i Göteborg 2010 har Timbro försökt att ordna en träff mellan Richard Wilkinson och Christopher Snowdon. Förhoppningen har varit att bjuda in till ett panelsamtal eller en debatt. Men Wilkinson har valt att tacka nej till varje invit.

– Jag förväntar mig egentligen inte att vare sig han eller hans medförfattare ska ställa upp varje gång någon vill debattera boken. Däremot tycker jag att det är märkligt, en aning ohederligt och faktiskt riktigt barnsligt att de duckar för kritiken. Gång på gång har de påstått att Jämlikhetsanden har utsatts för vetenskaplig peer-review, trots att det inte stämmer. Det är en populärvetenskaplig bok. Om man dra så stora växlar på sin egen forskning som Wilkinson och Pickett gör bör man också vara beredd att står till svars för sina fynd och välkomna en diskussion, säger Christopher Snowdon.

Se en inspelad intervju med Christopher Snowdon eller beställ hans bok "Jämlikhetsbluffen" i Timbros bokhandel.

Timbros uppdrag är att utveckla idéer och långsiktigt bilda opinion för marknadsekonomi, fri företagsamhet, individuell frihet och ett öppet samhälle. Vi tror på allas rätt att forma sitt eget liv, i sin egen takt och att ta ansvar för detsamma. Allra viktigast för arbetet i en tankesmedja är att engagera intressanta personer, eftersom det är människor som utvecklar, formulerar och bär idéer.