Skip to main content

FÄNGSLADE EFTER ATT HA FÖRLORAT ETT BARN

Blogginlägg   •   Maj 16, 2016 14:01 CEST

Demonstration i San Salvador för "Las 17". © [e]LUIS GALDAMEZ/Xinhua Press/Corbis

Amnestys Karen Javorski tar oss med till ett av El Salvadors mest ökända fängelser för att träffa Teodora del Carmen Vásquez och Maria Teresa Rivera. Två kvinnor som sitter fängslade, anklagade för mord, efter att ha mist sina barn under graviditeten.

Teodora delar cell med 70 andra kvinnor, Maria Teresa med 250. I trängseln får kvinnorna ofta sova på golvet under byggnadens kokheta plåttak.

Vi är på Ilopangofängelset som ligger i utkanten av San Salvador, huvudstad i El Salvador. Jag och mina Amnesty-kollegor är här för att besöka Teodora del Carmen Vásquez och andra kvinnor ur “Las 17”, en grupp salvadorianska kvinnor som sitter fängslade efter att haft komplikationer under sina graviditeter.

Vi möter kvinnorna på ett område bakom fängelsegården, det enda område vi har tillåtelse att besöka. Det är en tryckande hetta och vi är omsvärmade av myggor, men eftersom vi är utomhus så kan det i alla fall komma en bris då och då. Inne i fängelset är det en helt annan upplevelse berättar Teodora och Maria Teresa. Där inne är det en fruktansvärd trängsel, intensiv hetta och strikta regler som inte bara är grymma utan även helt oförståeliga. Något som du inte kan ana på byggnadens ganska intetsägande utsida.

Teodora fängslades 2007, efter att ha fött ett dött barn. Hon dömdes till mord, anklagad för abort som är totalförbjudet i El Salvador. Hennes familj är fattig och de hade inte råd med en bra advokat. Hon dömdes därför till fängelse i 30 år.

Maria Teresa Rivera är dömd till ett fängelsestraff på 40 år efter ett missfall, även hon anklagad för abort. Båda kvinnorna har unga söner som bara har fått träffa sina mammor ett par gånger under de gångna åren.

Teodoras föräldrar, Maria Elena och Juan, har inte haft möjlighet att besöka sin dotter på nästan ett år. Fängelset ligger långt från hemmet och de har varken ekonomiska eller praktiska förutsättningar att lämna familjen och resa iväg. Dessutom kräver ett besök i fängelset omfattande och invecklat pappersarbete. Även när deras begäran har beviljats återstår många restriktioner.

Maria Elena berättar om det senaste besöket hos Teodora: “Fängelsepersonalen meddelade att vi inte kan ta med något till henne. Vi får bara träffa henne. Vi får inte ge henne något – pengar, mat, kläder – absolut ingenting.”

ANSPRÅKSLÖSA SKATTER

Teodora och de andra fångarna är helt beroende av att besökare kan ge dem saker som schampo, toalettpapper och tamponger. Det är enda sättet de kan få dessa varor på. Maria Teresa, som inte har några familjemedlemmar förutom sin lille son, får förlita sig på att de andra kvinnorna är generösa och delar med sig. Hon berättar att hon har turen att ha flera vänner bland medfångarna.

Plötsligt slår det mig att Maria Teresa inte kommer få några besök alls, förutom av människor som oss, innan hennes son blir tillräckligt gammal för att få besöka henne. När vi pratar börjar hon gråta och min kollega ger henne en skrynklig pappersnäsduk, det enda som inte beslagtogs av fängelsepersonalen. Istället för att använda den slätar hon ut den och behåller den oanvänd. Allting här är något som kan vara värt att spara, även en gammal skrynklig näsduk.

Senare samma eftermiddag träffar vi Cecilia och Juan, Teodoras storasyster och pappa. Juan är pappa till 11 barn och han är lugn och samlad även när han uttrycker sin sorg. “Jag känner mig så ledsen eftersom det inte finns något jag kan göra. Vi vill att hon ska friges. Det är vår högsta önskan. Att de en dag berättar att de kommer frige henne.”

Teodora har alltid stöttat sin familj ekonomiskt, men det är inte den stora förlusten för familjen. Cecilia, som regelbundet besöker sin syster, förklarar: “Det är inte bara min syster som straffas, utan hela familjen. Allihop. Vårt (familjens) hjärta är fängslat”

Ángel, Teodoras son, är nu 12 år och saknar sin mamma intensivt. Så fort hans moster eller morföräldrar kommer hem från ett besök hos Teodora frågar han alltid: “När blir min mamma fri”.

TACK

Maria Elena och Juan fick inte tillstånd att besöka sin dotter den dagen vi var där, men deras önskan beviljas några dagar senare.

“Idag känner jag glädje för att jag vet att vi kommer få träffa Teodora snart”, säger Maria Elena på besöksdagen. “Och jag vill tacka Amnesty för att ni kämpar för henne … och att den här processen kommer fortsätta tills hon kommer ut därifrån. Det motiverar mig, det värmer mitt hjärta, och jag tackar er i guds namn.”

Teodora har hopp om framtiden. Hon berättar att hon är frisk, mår bra och att hon har börjat studera i fängelset. Det är något som hon kan fortsätta med när hon blir frigiven, för att sedan kunna få ett jobb. Men hennes största önskan är enkel, att få återförenas med sin son och sina nära och kära.

Teodora del Carmen Vásquez var ett av de fallen vi kämpade för i kampanjen Skriv för frihet 2015.

Den 8 maj fyllde Teodora 36 år. Skriv under aktionen för hennes frigivning på Amnesty.org så att hon kan fira nästa födelsedag i frihet.

Läs vårt original blogginlägg här.