Skip to main content

Sudan: Att gömma sig för bomber

Nyhet   •   Feb 06, 2013 14:32 CET

Det finns många dimensioner av den allvarliga krisen i södra Kordofan i Sudan. Det som lämnat starkast intryck hos mig är de många sätt på vilka människor gömmer sig undan de hänsynslösa bombningarna från Antonovplanen, som oavbrutet stryker omkring i skyn.

Högt upp i luften har Antonovplanen mullrat i 20 månader utan avbrott. Ibland är de uppenbart på väg någonstans och ibland cirkulerar de bara lite för att sedan flyga vidare. Men ibland släpper de sina dödliga och urskillningslösa bomber, som varierar i antal, ibland en eller två ibland över 20.

Vissa av bomberna landar “fel” och gör relativt liten skada när de exploderar. Andra landar på fält och förstör skördar som hindrar befolkningen att odla välbehövd mat. I värsta fall landar de i bostadsområden och dödar och sårar hela familjer.

Det som gör det så skrämmande är oförutsägbarheten. Kommer Antonovplanen idag? Kommer de att släppa en bomb? Var kommer den att landa, och vem kommer att bli dödad eller lemlästad?  Det är således ingen överraskning att det är centralt för överlevnad i södra Kordofan att kunna gömma sig för Antonovflygplanen. Och det finns många olika sätt att gömma sig på.

Ett vanligt gömställe är skyttevärnsgropar i marken. Det var svindlande att se hur många skyttevärn som hade grävts i regionen - och den oändliga variationen av former, storlekar och utföranden. De finns praktiskt taget överallt. Vissa är på gränsen till underjordiska fort. Andra är precis tillräckligt stora för att täcka en person som ligger på mage. Vissa är täckta av grenar, gräs, stenar eller lakan och andra är helt öppna. Vissa är djupa och smala medan andra är grunda och långa. Vissa rymmer inte mer än två personer medan andra enkelt kan rymma en hel familj. 

Tragiskt nog har många blivit dödade eller sårade trots att de hunnit till sitt skyddsvärn. Bomberna har fallit så pass nära att skyddsvärnet inte räckte till. I vissa fall kunde jag plågsamt föreställa mig hur det trånga utrymmet förstärkt effekterna av bombens splitter och gjort den kraftfulla explosionen ännu dödligare. 

Södra Kordofan är berömt för de vackra Nubabergen. Många söker sin tillflykt dit.

Antonovplanen är inte ensamma om att sprida skräck. Under min första dag i regionen besökte jag platsen för en raketattack där en elvaårig flicka hade blivit allvarligt skadad några veckor tidigare. Allting var så nära - kratern från explosionen låg nära husen och när jag vände mig om såg jag en stor grupp barn som gömde sig vid stenarna på en kulle. Deras gömställe var heller inte långt bort från där raketen hade exploderat. Jag talade med dem och även med flickan som blivit sårad. När jag frågade hur mycket tid de ägnar åt att gömma sig bland stenarna svarade de: “Vi lämnar dem aldrig”.

Efter att ha talat med barnen gick jag tillbaka nedför kullen mot vår bil. Efter några meter flimrade något i ögonvrån. När jag tittade ner såg jag ett hål i marken bredvid en sten. Det var en öppning till ett “skyddsrum”. Ett litet kryphål som gick ganska långt in under stenen. Längst in i dunklet av en jordgrotta gömde sig två pojkar. Det öppna berget, där de andra barnen gömde sig, fick dem tydligen inte att känna sig tillräckligt trygga. De kikade upp på mig, men ville inte komma ut.

Jag besökte även ett läger för internflyktingar. Det ringlade fram som ett smalt band i dalen som kantades av berg. Där har tusentals människor bott i långt över ett år. Att bo vid bergets fot ger dem en känsla av ro i sinnet. Möjligheten att söka skydd i grottor och sprickor i bergssidan finns där om det skulle behövas.

Under min sista dag i södra Kordofan stötte jag på ytterligare en grupp människor på flykt som inte hade lyckats ta sig till bergen. De hade slagit läger och gömt sig under träd som de hoppades var säkra. Men de visste inte vad de skulle göra om några månader när regnet kommer att göra deras tillfälliga läger obeboeligt.

Allt detta fick mig att  tänka på en man som vi intervjuade i flyktinglägret Yida i Sydsudan i fjol. Han sa att de hade lärt sig hur man gömmer sig för bomberna, men att de inte kunde gömma sig från hungern. Och det var hungern som fick tiotusentals människor att fly över gränsen till säkerheten i Yida. 

Hans ord ekade hos mig när jag reste igenom Nubabergen i södra Kordofan - det finns så många olika sätt att gömma sig för bomber. Tragiskt nog räcker det ibland inte att gömma sig och de dödliga Antonov-bombningarna skördar fortfarande dödsoffer.
 
Det vi måste bekämpa är givetvis att man ska behöva gömma sig överhuvudtaget. Och det uppnås först när den sudanesiska militären har upphört med sin illegala, urskillningslösa bombningskampanj.  
För att öka trycket på Sudans regering borde FN:s säkerhetsråd omedelbart utvidga det redan existerande vapenembargot, som för tillfället bara gäller i Darfur, till att gälla hela landet. 

Ögonvittnesskildring  av Alex Neve, Generalsekreterare Amnesty International Kanada, på utredningsresa i södra Kordofan
Läs fler av hans bloggar från Sudan
‘Stop the planes' /(Blog, 30 January 2013)
Dangerous to stay, dangerous to move – the plight of refugees in Yida (Blog, 21 January 2013)