Skip to main content

Nigeria: Polisens godtyckliga dödande måste få ett slut

Pressmeddelande   •   Dec 09, 2009 11:52 CET

Idag släpper Amnesty International en ny rapport om det omfattande våld som polisen i Nigeria gör sig skyldig till.

– Den nigerianska polisen bär ansvaret för hundratals människor dödas varje år, säger Erwin van der Borght, chef för Amnestys Afrikaprogram, och fortsätter:
– Polisen dödar inte bara människor genom att skjuta dem, de har också torterat människor till döds, oftast när de sitter häktade.

Erwin van der Borght menar att majoriteten av fallen inte utreds och att de ansvariga polismännen kommer undan med sina brott. Offrens familjer får vanligtvis ingen rättvisa eller upprättelse och de flesta får inte ens veta vad som hänt deras anhöriga.

Polisen hävdar ofta att offren är ”beväpnade rånare” som dödats när de försökte fly. Dessa påståenden är för det mesta högst osannolika.

Femtonåriga Emmanuel Egbo dödades av en polisman i Enugu i september 2008. Enligt vittnen lekte han med andra barn utanför sin farbrors hus när tre polismän kom fram till dem. En av poliserna drog sitt vapen och sköt pojken med förklaringen att han var en beväpnad rånare. Men Emmanuel Egbo var obeväpnad. I augusti 2009 upptäckte hans familj att hans kropp försvunnit från graven. Kroppen saknas fortfarande.

Amnesty menar att vissa poliser ser det som ett accepterat tillvägagångssätt att döda  ”beväpnade rånare” i häktet. I juni 2009 besökte organisationen ett fängelse i Abuja som används av Special Anti-Robbery Squad (SARS). Fängelset är inrymt i ett nedlagt slakthus
utanför staden och de misstänkta rånarna hålls fångna i ett stort magasin där man tidigare slaktade boskap. Kedjor för djuren hängde fortfarande från taket. När Amnesty besökte byggnaden hölls runt 15 personer instängda i celler och utredningsteamet från Amnesty räknade till åtminstone 30 tomma patronhylsor som låg spridda på golvet. En av polismännen berättade
för Amnesty att många ”beväpnade rånare” fördes till platsen och sköts ihjäl.

Ett av de största problemen är det reglemente, Nigeria Police Force Order 237, som ger poliserna rätt att skjuta.  Enligt ordern har poliserna rätt att skjuta misstänkta som försöker fly, oavsett om de utgör ett hot mot någons liv eller inte.
– Force Order 237 är alldeles för vid i sin formulering. Den ger helt enkelt polisen rätt att skjuta folk. Detta strider mot internationella regler och ordern missbrukas av poliserna för att de ska kunna begå, rättfärdiga och mörklägga olagligt dödande, säger Edwin van der Borght.

Det är mycket vanligt med påtvingade försvinnanden i Nigeria. De första veckorna efter att någon blivit anhållen får familjen i allmänhet besöka personen i häktet. Senare säger polisen att den misstänkte har blivit ”förflyttad till Abuja” eller så förnekar de helt enkelt att de har kännedom om var han befinner sig.

Den nigerianska regeringen säger visserligen att de inte tolererar utomrättsligt dödande men de gör heller inte tillräckligt för att få stopp på det och ställa de ansvariga polismännen inför rätta. I de få fall där polismän åtalas, släpps de oftast mot borgen eller lyckas undkomma på annat vis, bland annat genom att bli förflyttade till andra delstater i landet.

– Det krävs en rättslig reform och ett åtagande från den nigerianska polisstyrkan, säger Edwin van der Borght som menar att polisen måste införa en ny uppförandekod i hela kåren. Utan ett sådant grepp kommer våldsspiralen att fortsätta, enligt honom.

Bakgrund:

De senaste fyra åren har den nigerianska regeringen tillsatt två utredningsgrupper som haft i uppdrag att granska poliskåren och ge rekommendationer på förbättringar som kan göras. Deras rekommendationer har aldrig implementerats.

Poliskåren har ont om pengar och poliserna har inte tillgång ens till den mest basala utrustningen, som skottsäkra västar och handklovar. Ibland får till och med brottsoffren betala bensin, pennor och papper som behövs för att göra en utredning.

Polisyrket i Nigeria är ett farligt jobb. I genomsnitt dödas 110 polismän i skottväxlingar med kriminella varje år.

Läs rapporten



Emma Lundström
Amnesty Press och Media