Skip to main content

Ekvationen pengar, politik och vård

Blogginlägg   •   Feb 25, 2017 08:24 CET

"Vi kostar pengar, vi som är anhöriga och de som är sjuka. Det går inte att komma ifrån att det kostar. Men ändå ska det alltid sparas och dras in." ¨
Carolina Mattsén blev änka vid ung ålder och delar här med sig av sina tankar kring vård och anhörigstöd.

Jag har varit i kontakt med både politiker och beslutsfattare inom kommunen när jag försökt driva frågan om att utveckla anhörigstödet.

– Vilka bra tankar du kommer med. Ja du vet verkligen vad du talar om och det är en viktig fråga.

– MEN… det finns inga pengar.

Känner ni igen det?! Visst är det frustrerande att alltid få höra att det handlar om pengar. För när man får höra att det handlar om pengabrist och att de måste skära ned så känner man sig liten och obetydlig. För man blir påmind om att det inte handlar om människan utan om ekonomi.

Det kan vara svårt att förstå hur arbetet som politiker eller beslutsfattare är. Hur det är att jobba efter en budget, hur man ska trolla med knäna för att alla ska få sin bit av kakan. Det kan inte vara enkelt att göra alla nöjda och behöva ta beslut som man vet påverkar vardagen och måendet för så många människor. Jag förstår det.

Men... det är människor som blir påverkade av dessa beslut och alla indragningar. Vi får inte glömma bort alla människor som jobbar inom vården, de som är sjuka och alla anhöriga som sliter för att göra vad de kan för dem de älskar.

Som så många andra anhöriga jobbade jag dubbelt. Jag gick till mitt vanliga arbete och sedan till ”arbetet” med min man och allt runt omkring honom. Att vara anhörig till någon som är svårt sjuk är mer än en heltid. Du jobbar dygnets alla timmar. Även när du sover jobbar du. Man funderar på allt som ska fixas och lösas, blanketter, behandling och mediciner, assistenter, scheman och vårdpersonal. Det tar aldrig slut.

Man pressar sig att orka dag ut och dag in. Lite mer och lite mer. Tills det tar stopp. För det tar stopp en dag. Vi kan inte lura kroppen hur länge som helst.

Jag pressade mig själv att orka tills den dag jag gick in i väggen. Det var ingen liten vägg jag kraschade in i. Nej det här var en stor, tung betongvägg. Som så många andra hade jag inte lyssnat på de signaler kroppen sänt ut.

Jag slog i så hårt att jag vissa stunder och perioder blev förlamad i kroppen. Det gick över efter några timmar, men de timmarna är långa när man är ensam med två barn på fem och tre år. Jag blev socialt handikappad då jag inte ens klarade av att åka in till närmsta stad där jag jobbade och min man legat på sjukhus. För jag hade så många jobbiga minnen därifrån. Bara tanken på att sätta sig i bilen och styra mot sjukhuset gjorde att jag blev lam och fick panikångest.

Det tog mig både terapi, ångestdämpande och en lång sjukskrivning innan jag klarade av att åka in till min arbetsplats som låg i staden. Hur mycket kostade inte min sjukskrivning och rehabilitering samhället och kommunen?! Jo mycket mer pengar än den där hjälpen min man hade behövt men blev nekad.

Vi måste få politiker och beslutsfattare att förstå att om vi anhöriga och sjuka får den hjälp vi behöver, en förståelse och rätt avlastning så bidrar det till att vi håller oss friskare och slipper sjukskrivningar.

Jag tjatar återigen om detta med att se helheten. Vi och de som bestämmer måste förstå att allt hänger samman. Pengar får inte styra vård och beslut. Pengar som ska sparas på hjälp, avlastning och anpassning i hemmet gör att arbetet och bördan åter läggs i knät på de som är anhöriga. Och som människa orkar man inte hur mycket som helst, även om man vill. Som vi sett senaste tiden så går till och med politiker in i väggen.

CAROLINA MATTSÉN
Föreläsare, skribent och inspiratör

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera