"Det var som sagt påskdag, och inne i gården satt husbonn och hans familj och åt sina påskfrukostägg i lugn och ro. Sedan var det meningen att de skulle gå i kyrkan. Det var en så välsignat vacker dag, och de små barnen i huset var så glada, kanske inte så mycket för att de skulle gå i kyrkan, men för att de skulle få ha sina nya sandaler och för att solen sken och för att de på eftermiddan tänkte bygga sej en skvaltkvarn i en vårbäck i blåsippshagen. Men allt det där blev ingenting av med. Ingenting blev av bara för Adam Engelbrekts skull. Varför blir en tjur plötsligt arg? Varför blev Adam Engelbrekt på ett så förfärligt dåligt humör den där påskdagen för länge sedan? Det får man aldrig veta. Kanske någon av
kalvarna hade sagt någonting ohövligt till honom på kalvspråket, eller kanske hade korna retat honom. Svensson kunde i alla fall inte förstå, varför Adam Engelbrekt mitt på blanka påskdagsmorgonen slet sig lös och kom
dundrande längs lagårdsgången i full karriär med ett så hemskt uttryck i ögonen att Svensson inte tordes stanna och fråga, om Adam Engelbrekt var missnöjd med
någonting. Svensson sprang för livet ut genom lagårdsdörren. Och Adam Engelbrekt sprang efter i vilt raseri."
Ur Kalle, den lille tjurfäktaren
Illustration: Marit Törnqvist