Bikinins historia

1940 till 1950-talet

Från början av 1930-talet besöktes orter av kvinnor som bar två-delade baddräkter där midjan vara bar, och bestod av en BH samt blygsamma, shorts-liknande underbyxor. Samtidigt så kunde denna stil ses på den stora skärmen tack vare Mack Sennetts Bathing Beautits, och Dorothy Lamour med en sarong version i filmen Hurricane 1937. Även om dessa kombinationer var både lockande och sexig så var de inte nödvändigtvis chockerande. Skillnaden mellan bikini och dess två-delade företrädare är korthet. Enkelt uttryckt är bikinin en förkortad version av den två-delade baddräkten med en BH-topp och underbyxor som är skurna under naveln. I ett lite bredare perspektiv representerar bikinin ett socialt steg som inkluderar kroppsmedvetenhet, moraliska frågor och sexuell inställning. Bikinin, som uppkallats efter den plats på en fjärran korallö där man testade atombomber, har en historia och rykte som passar dess namn.

Modeskaparen Jacques Heim och maskiningenjören Louis Reard hävdar båda två att de var den förste att släppa bikinin på den franska rivieran i Cannes, sommaren 1946. Det var en grundläggande design med två trianglar där uppe, för att täcka bysten, och två trianglar, en fram och en bak på stjärten. Till trots för att Reard patenterade sin version och Heim nu är ihågkommen som en modeskapare och en tidig förespråkare av sportkläder, så diskuteras det mycket om vem som faktiskt ”uppfunnit” bikinin. Det är mycket troligt att både dessa herrar hade sett de unga flickorna i Cannes sola sig i de allra minsta stranddräkter som fanns för att bli bruna, det allra senaste inom modet. Badarna hade skjutit modet till den allra yttersta socialt accepterade gränsen, och båda affärsmännen drog nytta av denna uppvisning av ungdomlig dristighet. Den första, officiella gången som bikinin syntes inom modevärlden var vid en show vid en bassängkant i Piscine Molitor, Paris, den 5 juli 1946.

Trots att bikinin hade stor framgång i Frankrike efter kriget ansåg amerikanarna att den var för vågad tills Hollywood stjärnor som Rita Hayworth och Ava Gardner fotograferades i dem. Den stora skärmens siren, Esther Williams, hade ofta på sig en två-delad baddräkt med slejf eller band där uppe och vackert draperad eller kjolliknande underdel. Snart kunde alla filmanhängare kopiera hennes klädsel med den djupa urringningen, bar midja och guldlamerad jerseytyg tack vare modedesignaren Margit Fellegi för Cole i Kalifornien. En annan ledande baddräktstillverkare, Catalina, använde sig av flera Hollywood stjärnor, som Ginger Rogers och Marilyn Monroe, i sin reklam.

Redan när baddräkterna började synas offentligt under mitten av 1800-talet så tillverkades de, både hela och delade, i ull, bomull och ibland i frotte’. I slutet av 1930-talet började baddräktstillverkarna dra nytta av nyheterna inom tygvärlden när Lastex och nylon, ett snabbtorkande, elastiskt tyg, utvecklades. Dessa nya, syntetiska tyger bidrog till en fantastiskt avslöjande siluett. Baddräkterna i efterkrigstiden hade en konisk byst som gjordes av ståltråd och fyllning. Den två-delade baddräkten påminde mycket om de grundläggande kläderna på den tiden, med sin förstärkning och kupning. För att ge det hela ett mer skräddarsytt utseende så gjorde designare som Tom Brigance vid Lord&Taylors varuhus sina baddräkter av färggranna bomullstyger med randigt, stordimensionerade och prickiga mönster.

1960-talet fram till idag

Även om man automatiskt tänker på Kalifornien och bikini under 1960-och 70-talet så var det Frankrike, och speciellt den franska rivieran, som återigen ledde vägen med strandmodet och stringbikinin tidigt på 60-talet. Stringbikinin var ännu mindre än dess föregångare, med snören för den minimala slejfbehån och även de triangulära underbyxorna knutna och nerhasade på höfterna. Bridget Bardot, när hon plaskade runt i Saint-Tropez, gjorde designen populär, ibland topless. Den italienske sportklädesdesignern Emilio Pucci framställde bikinier i mjukt silkesjersey, i sina välkända översvallande mönster och färger, för en något elegantare look. Det var ett stort steg framåt 1964 när Rudi Gernreichs monokino introducerades. Med sina tunna snören som satt fast direkt på underbyxan, visades personens hela övre bål, vilket förfärade många konservativa badare. Alternativa material för baddräkter som sammet, läder och virkade fyrkanter syntes i början av 70-talet. Norma Kamali använde sig av guldlurex för en blänkande, sexig baddräkt i sin uppfinningsrika design. Hennes underdels höga skärning ledde till tangan och stringtrosan, som i grund och botten är en bikiniunderdel utan baksida som först blev populär på Rio de Janeiros stränder.

Vogeni.se är en svensk nätbutik som satsar på att sälja bikinier, tankinier och strandklänningar. Om den här artikeln har vidgat dina horisonter, var snäll och dela med dig av den till dina vänner. Tack!