Ejdern i fritt fall runt Sveriges kuster

En av de svenska kusternas främsta karaktärsfåglar, ejdern, befinner sig i vad som bäst kan beskrivas med fritt fall. Från millennieskiftet fram till nu har det svenska beståndet minskat mycket kraftigt, från beräknade 315 000 par år 2000 till endast 59 000 par de senaste åren.

Det framgår av Sveriges fåglar 2020, en årlig statusuppdatering av läget för alla de arter som häckar i Sverige och som publiceras av BirdLife Sverige. Orsakerna är troligen flera, och delvis skilda i olika delar av landet, men födobrist och predation har sannolikt stor betydelse. En större genomgång visar att även andra sjöfåglar som lever på musslor och andra ryggradslösa djur går tillbaka. Däremot går det överlag bra för fiskätande fåglar.

I samarbete med Svensk Fågeltaxering vid Lunds universitet redovisas i Sveriges fåglar 2020 läget för de närmare 260 fågelarter eller underarter som häckar i Sverige. Merparten av dessa (närmare 190) följs med hjälp av årliga inventeringar inom ramen för den svenska miljöövervakningen. För de återstående ca 70 utgörs underlaget av specialinventeringar, speciella bevarandeprogram eller rapportering till Artportalen.

Årets upplaga av Sveriges fåglar har kust och hav som särskilt fokus. Det är först nyligen som Sverige fått ett nationellt program för kustfågelövervakning. Ett systematiskt sådant, som ingår i den nationella miljöövervakningen, startades 2015. Tillsammans med regionala insatser i flera län, kommer kustfågelövervakningen att göra det möjligt att följa den framtida utvecklingen detaljerat. Men trots den tidigare bristen vet vi ganska väl hur den samlade utvecklingen sett ut under de senaste 50 åren. Tack vare upprepade regionala och lokala inventeringar, utförda i regi av ideella föreningar, länsstyrelser och enskilda personer, kan vi bedöma nationella trender från 1970-talet och framåt.

Resultaten från dessa inventeringar visar på en stor variation i utvecklingen mellan olika arter de senaste 40–50 åren. Fördelar vi fåglarna i grupper utifrån deras huvudföda framträder en del intressanta mönster. Endast bland växtätarna, gäss och svanar, är bilden enbart positiv. Fåglar som äter fisk har också haft en övervägande positiv utveckling, över 85 procent av de ingående arterna har ökat i antal sedan 1970-talet. I denna grupp återfinns bland andra storskarv, silvertärna, sillgrissla och tordmule. Endast två fiskätande arter, skräntärna och tobisgrissla har minskat i antal sett över längre tid. Sämre har det gått för arter som äter ryggradslösa djur. Drygt 70 procent av dessa arter har minskat i antal de senaste årtiondena. Här återfinns änder som ejder och svärta, samt vadare som roskarl och strandskata. Även inom gruppen allätare är de övervägande långtidsmönstren negativa. Talrika arter som gråtrut, havstrut och fiskmås har alla färre häckande par längs våra kuster idag jämfört med för 40–50 år sedan.

BirdLife Sverige vill se en ökad satsning på forskning kring de faktorer som orsakat bland annat ejderns kraftiga tillbakagång. Det är också i högsta grad önskvärt att olika forskningsprojekt börjar samarbeta kring en helhetsbild, som kan ge vägledning om vad som bör göras för att gynna ejdern. Ejdern kan också ses som en symbolfågel för Östersjöns kustområden och skärgårdar och dess tillbakagång kan spegla storskaliga förändringar.