Mental Ergonomi, Anneli Godman

Återhämtning och dåligt samvete

Blogginlägg   •   Okt 25, 2012 13:15 CEST

Det har varit en intensiv period. Föreläsningsturné i landet med föreläsningar för 200 chefer i Close chefsnätverk blandat med andra föreläsnings- och utbildningsuppdrag, coaching och administrationen runt allt detta och samtidigt iscensättandet av mitt öppna seminarium i mental ergonomi igår, 24/10. Det har varit en enormt inspirerande och rolig period. Och energikrävande. Nu är både knopp och kropp trötta.
   Jag kan riktigt känna att hjärnan behöver vila. Kroppen också. När jag var på min linedancekurs härom kvällen, efter en dag med massor av ny input, åkte jag hem när jag skulle lära in den andra nya dansen för kvällen. Det var stopp. Gick inte att ta in mer. Hade mer ut av att åka hem och slappa.
   Efter år av medvetenhetsträning och med den kunskap jag idag har om hur vår hjärna funkar är det så himla intressant att studera mig själv. Jag känner ju att allt jag lär stämmer. Kan känna hur hjärnan "signalerar som en galning" när det är mycket stimulans. Och hur den blir totaltrött och "kopplar ner" när det varit så ett tag. Det känns viktigt att lyssna till dessa signaler.
   Idag är min första obokade dag på länge. Sitter i soffan, i mjuka kläder och har precis pluggat hjärna! Den universitetskurs jag går, som handlar om hjärnans biokemi, har fått lite för lite uppmärksamhet ett tag. Tar igen i lagom takt. Har först ätit långfrukost, läst tidningen, gjort mjuk morgongympa och njutit höstmorgonens friska luft på balkongen. Just nu har jag paus från pluggandet och gör mina återhämtningsreflektioner i form av bloggskrivande.
   Känner solens värme genom fönstret. Därute glimmar höstfärgerna majestätiskt. Solstrålarna leker och glittrar i Solöfjärden. Himlen börjar anta en intensivt blå nyans. Det är makalöst vackert. Känner ett styng av... Ja, vaddå? Ett dåligt samvete mer ursprung i ett borde. Hör mina tankar säga "borde gå ut i det vackra vädret". Känner intuitivt att det  inte är det jag vill, men jag borde ju. Nu när jag jobbat så mycket och inte varit ute ordentligt på ett tag... Hjärnan drar igång sina historier, troligen till stor del baserade på det som trummats in under min uppväxt: "man sku ut när solen skiner". Och idag har jag ju möjlighet att välja att gå ut i den fantastiska höstdagen. Det är lätt att det blir till dåligt samvete att gå emot det inlärda. Mönstren sitter djupt. Det blir ett visst pådrag att gå emot det inlärda.
   Men jag vill inte. Lyssnar på det. Sitter kvar i mitt soffhörn, idag gör jag bara sån´t jag vill. Jag vill inte gå ut bara för att det är så fint. Är fullt nöjd med att se naturens under utanför mitt fönster
   Jag lyssnar igen. Jag gör det jag vill. Jag sitter kvar. Stannar upp och njuter av solvärmen genom rutan. Klockan tickar stillsamt. Datorn surrar. Jag använder skrivandet som en del av min återhämtning. Och pluggandet. Vet också att det är lätt att fylla dagen med en massa görande, som i och för sig känns avkopplande men som ändå ger stimulans till hjärnan, som troligtvis behöver lite vila idag. Det får bli i form av meditation under dagen. Den blir säkert lite svårare än vanligt, det brukar vara så när hjärnan är på högvarv. Får ta det succesivt, några minuter är ju bättre än inga.
   Nu ska jag gå ut på balkongen igen och andas in den kyliga, klara luften. Lyssna till småfåglarnas tjatter. Se löven dala. Njuta. Tänk vilken lycka att ha mycket att göra! Och att kunna ta paus...