Medicinsk Ordbok Sverige AB

David Eberhard - Ältande till döddagar

Blogginlägg   •   Jan 07, 2010 09:00 CET

Jag träffade häromåret en man som presenterade sig med orden:

”Hej jag heter Mats – jag överlevde Estonia.”


Misslyckandet i handläggningen av Estoniakatastrofen kan inte synliggöras tydligare än så. Det har nu gått över 15 år sedan Estonia förliste, men befolkningen har aldrig fått göra bokslut med händelsen. Det började med att myndigheterna inte tyckte att man skulle bärga skeppet. En helomvändning senare skulle man bärga det till varje pris. Sen skulle det gjutas in i betong och tillbaka på gå skulle det bärgas igen.

Men inget blev som de tänkte sig. Det enda man fiskade upp var ett bogvisir. Och det skulle man kunnat förutse redan från början. Så varför ville man så olika saker istället för att bara utlysa landssorg och låta skeppet vara den grav det blev?

Egentligen är det inte konstigt. I en tidsålder då vi skall bli omhändertagna i varje given situation så kräver vi också av myndigheterna att de ska göra det omöjliga. Vi tror att vi blir lyckligare om vi ältar saker i evinnerlighet och att underlåtenhet att göra det leder till att trauman seglar upp i vårt undermedvetna och plågar oss till döds.

Därför måste staten göra allt som står i dess makt för att gräva upp alla misstänkta fel. De måste visa medborgarna hur bra de har det genom att göra det omöjliga. På samma sätt resonerar vissa terapeuter. Man ska gräva i alla sår tills man rensat ut allt det onda. Det spelar ingen roll att såret är läkt på ytan, för då pyr det säkert en varböld i det undermedvetna. Alltså ska det ältas. Debriefing handlar om det. Älta traumat tills en människa inte längre är en egen person utan förvandlats till överlevande från Estonia.