Watch it Live AB

Alla som inte hoppar... av Adam Alsing

Blogginlägg   •   Okt 22, 2010 14:47 CEST

Den krumma farbrorn i stolen framför mig är uppskattningsvis 90 år gammal, 55 kg tung och160 centimeter lång, utsträckt kanske 170. Han är kort sagt ganska skröplig.

Ändå reser han sig upp och hoppar så att han lyfter åtminstone 10 centimeter från marken. 
Anledningen till att han utför denna, i mitt tycke, heroiska bedrift är enkel: Om han sitter kvar så kan han misstas för en Inter-supporter. Ett öde värre än döden för ett Milan-fan.

”Chi non salta interista e, e…” sången rullar runt inne på San Siro. Alla som inte hoppar håller på Inter. Och gubben hoppar, jösses vad han hoppar.

De tar lite allvarligare på sin fotboll i Italien och jag älskar det.

När jag jobbade på TV3 så hade jag förmånen att, ett tiotal gånger, få åka till Milano med vinnare i Matchens lirare-omröstningarna och med kanalens kunder. Och med Thomas Nordahl. Sen dess har jag varit där ett antal gånger privat, nu senast med yngste sonen, som också blivit Milan-supporter, i watchitlive.se’s regi.

Jag har sett Milan krossa Parma, spela oinspirerat mot Atalanta och bli fullständigt utspelade av Juventus.

I den sistnämnda matchen, den 6:e april 1997, märkte jag för första gången exakt hur viktigt det är för italienska fans att deras lag sköter sig på planen. Milan skulle komma att åka på en av sina största förluster någonsin, 1-6 till Juventus. En historisk match. En historiskt usel match.

När ”Bianconeri” gjorde 3-0 så reste sig pappan två rader framför sig från sin stol, tog sina två söner i händerna och lämnade storgråtande arenan.

En kort stund senare, vid 4-0, stod hela kurvan i lågor när fansen där tänt eld på allt röd-svart tyg dom haft med sig, flaggor, halsdukar, tröjor, ja allt, och sen lämnat arenan.

Avslutningsvis, en kvart in i andra halvlek, börjar publiken på min långsida i allmänhet, och gästerna på hedersläktaren i synnerhet, att söka sig så långt upp på läktaren som möjligt. Thomas Nordahl som var med vid tillfället tar tag i min arm och säger att vi måste backa och börjar dra oss uppåt och bakåt.

Alla vet vad som väntar.

Sekunder senare började det strila från sektionen ovanför. Mest strilade kisset på vip-läktaren men lite föll också på stolarna där vi nyss suttit.

Fansen hade fått nog.

Det skulle inte förvåna mig om en av de urinerande var en kutryggig 90-åring med röd-svart halsduk.

 

Adam Alsing