Alerta Bokförlaget

Allt gammalt ska skrivas in i glömskeboken och sedan glömmas bort

Blogginlägg   •   Maj 27, 2012 11:19 CEST

Ur Kapitel 4

Renbete på fjället i midsommartid

Vandringsstigen följer en skummande fjällbäck, höga raka, vitstammiga björkar, blommande hägg och rönn, jättelika ormbunkar, frodiga fjällängar. Här blommar smörbollen, midsommarblomstret, förgätmigejen och vintergrönan tillsammans med den ståtliga kvannen och tusentals stora, praktfulla fjällsippor. Runtom skiftar marken i rött. Här växer stora mattor av fjällglim, purpurbräcka och olika ljungarter. Vilken underbar fägring så högt uppe på fjället!

Och där – just vid iskanten – en blomma så underbart vacker i sin ensamhet vid sjön. Det är isranunkeln. Långt där nere ser Mattias älvarna flyta likt glittrande silverband. Byn har sina renar på flera olika ställen. Vajor och renoxar hålls åtskilda. Lösrenarna är bångstyriga och måste hållas ihop med hjälp av hundarna, eftersom de springer åt alla håll särskilt när det är kallt och dåligt med lav och barmark. Vajona måste man däremot valla så försiktigt man kan, annars blir de rädda och kastar kalvarna och hundarna är snabbt framme och biter ihjäl dem. Om en vaja har kalvat och håller på att slicka ren sin kalv, kan det hända att hon skräms bort från kalven. Lapphunden Jeppe är nog, näst renarna, Mattias värdefullaste egendom; Man säger ju att en renägare som har dåliga hundar, blir fattig.

”En vallhund säljes icke om och en oxe bjudes, en sådan är bättre än en karl, vet i allt bäst att driva renarna”, är ett gammalt visdomsord. På vandringen mot fjället tvingas renarna över vatten. Men då tillåts inte hundarna driva för vid älvkanten tvingas man vara mycket försiktig, så att renarna inte börjar tveka Om vajorna och kalvarna skräms, vänder de om och börjar snurra runt i älven och då händer det att kalvarna blir stela av kyla och dras med strömmen ned efter älven. Vajorna följer då givetvis efter sina kalvar och försvinner i strömmen de också. Andra renar simmar tillbaka till stranden vettskrämda och vägrar blankt att gå ut i älvens vårisvatten, fastän de kan se hjorden på andra sidan stranden. Ibland får man arbeta en hel vecka med att driva en renhjord över älven.

En del kalvar får man bära, men vattnet är iskallt och de väktare som tvingas vada över älven får ofta förfrysningar i benen. Mattias sitter i båten med årorna klara. Ned mot stranden leder Niku skällrenen, som han har bundit en stark skinnrem om halsen på. Vajorna följer honom likt en lavaström. Niku hoppar ned i båten och renen tvingas ned i vattnet. Med jämna årtag ror Mattias den långsmala snipan ut på den blanka insjön, där strandbrinkarnas tallar speglar sig och dimman ryker över myrarna intill vattnet.

Frustande står renhjorden en stund och tvekar, men så hoppar några renar i och snart väller hela den böljande, grå massan ned i vattnet. Som en skog av hornkronor simmar renhjorden över älven. På andra sidan vattnet vandrar de sedan vidare över markernas mjuka matta, den som skiftar i brunt av ris och i violett av ljung, av blekgrön starr och gulgrå lav. På morgonen har det legat rimfrost över myren, men i det klara solskenet har de vita rimtussarna smält bort och lämnat kvar glittrande vattendroppar i tuvor och bladgömmen. Högre och högre går färden, brantare och brantare blir stigen, oändlig blir utsikten. Denna rena, lätta fjälluft!

Den leende dalen ligger nedanför, bergväggarna reser sig mörka, bäckarna skimrar som silverband utefter fjällsidorna, älvarna glittrar, snötopparna purpras av den klara vårsolen, himlen är blå. Uppe på fjället har regnet och snön gjort vägen isig och hal. På många ställen slingrar sig flyttningsvägen fram i smala passager med livsfarliga branter inunder. På andra sidan ligger stenarna lösa och ger vika för renarnas tyngd.

Hela dagen går renvaktarna fram över stenmarker, där varken fjällbjörk eller vide har funnit fäste. Det finns bara några få lapphundar med på vandringen, men karlarna är vana att härma hundskall och effekten blir kanske densamma. Här har samiska fötter vandrat i hundratals år. Men renägarna har för vana att inte gå samma väg varje sommar. Det är tvärtom bättre att gå på lite olika ställen så att det inte bildas någon tydlig gångstig. När rajden har nått trädgränsen på havssidan till Norge är dvärgbjörken så långt kommen att barken lätt skalas av. Renen känner på långt håll var det finns gott gräs att beta och de börjar springa. Ibland måste man skära av hornen på de största renoxarna så att de kan beta. Man måste hålla ihop flocken tills man kommer till vistet där man slår läger på en platå och låter renarna beta fritt.

Bönderna och nybyggarna vallar sina kor i skogarna och under somrarna betar deras kreatur på fjället. Liksom renhjordarna måste korna simma över sjöarna för att komma upp till fäbodarna. När fäboflickorna har mjölkat sina kor, ror de mjölken till byarna på kvällarna och ibland möts renskötare och fäbofolk under fjällvandringarna i markerna.

De flesta renägare har hustru och barn med upp till fjällvistet, men i år går Mattias ensam med sina renar, eftersom Magdalena snart ska föda och Regina har varit klen efter alla förkylningar. Han har goda grannar i Johan och Sara och deras barn och vet att han kommer att få hjälp med vardagssysslorna. Han har fått löfte om att han kan lämna sina renar i deras hägn när han får bud om att han måste återvända till Magdalena och Regina.

Varje höst låter vandringsfolket allt trä, näver och torv som de har lånat av moder jord under sommarvistet ligga kvar på marken och när de återvänder året därpå, bygger de sig nya kåtor och förrådsbodar. Seden är att även täcka över eldstaden och plocka bort stenarna, innan man lämnar kåtaplatsen. Enligt traditionen ska ju ”allt gammalt skrivas in i glömskeboken och sedan glömmas bort”. Byggnader och allt annat som inte längre används tar naturen tillbaka i sin egen takt.

Lilian O. Montmar

Författare

Se fler recensioner på hemsidan: http://home.swipnet.se/Alerta