Alerta Bokförlaget

APARTHEIDPOLITIK I REPRIS?

Blogginlägg   •   Okt 25, 2010 23:41 CEST

Den som mot förmodan släpps in i ett land och inte blir bannlyst förpassas ofta till ett uppsamlingsläger eller till en segregerad förort, där alla andra oönskade inkräktare redan är inhysta. I de flesta storstäder i Europa förekommer tre olika kategorier av bostadsområden: nobelkvarter, arbetarförorter och invandrarområden. Låter det främmande?

I Stockholm heter invandrargettona Rinkeby, Tensta, Fittja, Farsta, Alby och Norsborg för att nämna några. Södertälje är ett utmärkt exempel på segregationens utverkningar. I en högstadieskola i nämnda stad har man byggt upp en vägg inom samma skola och infört passerkort för att förhindra kontakten mellan ”invandrarelever och svennar”. Elevernas enda mötesplats är matsalen. Hur tror man att man ska kunna bygga upp en harmonisk och tolerant atmosfär där?

Hatet mellan de olika grupperna växer på ömse sidor. Invandrarna kan ju inte ens lära sig snusa om de inte får umgås med ”svennarna”. Att tänka nytt är svårt, särskilt om det handlar om djupt liggande tankestrukturer.

Endast några få invandrare är delaktiga i samhällslivet. De ofta välutbildade och till övervägande delen sekulära immigranternas röster hörs knappast i samhällsdiskussionerna och de har heller ännu inte funnit vägen in i de kulturella institutionerna. Men det är en lisa att höra dem yttra sig i Ring P1.

En jord välver sig under människans fötter och över allas våra huvuden svävar molnen på en och samma himmel. Gränserna mellan de olika länderna löper härs och tvärs på jorden.

Det borde finnas en plats för varje människa att få leva sitt korta liv på denna vår jord i harmoni med sig själv och med andra. Men tanken är väl alltför naiv, förstås. Någonstans finns det väl ändå en gräns? Och frågan är var den ska dras.

Lilian O. Montmar, författare