Kreativ Insikt

Att våga stå upp för sig själv och inte bli en dörrmatta

Blogginlägg   •   Okt 21, 2012 16:59 CEST

Jag fick ett fint brev apropå inlägget Att handskas med andras negativitet – några tips som fungerar, som jag gärna vill dela med er:

"Blir så varm & glad för dina fina ord i inspirationsbreven. Tog åt mig lite idag, på ett väldigt bra sätt .. /.. Har en grov tendens att vilja ge människor för många chanser så jag slutar som en dörrmatta, vill ej döma någon utan tror gott om alla. Har varit i förhållanden som alltid slutar i kaos och jag låter dem gå för långt på min egen bekostnad, så även nu. Hur ska man lära sig att sätta gränser så att man får behålla sitt egna sinne lugnt & gott? Får ofta höra att jag är så glad och härlig, men det vore toppen om jag var det på insidan också. Tack och ha en fin dag!"

Jag blev väldigt berörd och kände igen mig i det här. Jag kommer ihåg en dröm jag hade för många år sedan där jag var ett hus, där alla fönster och dörrar stod vidöppna och folk kom och gick rakt in som de behagade. Det var en väldigt obehaglig dröm, men den beskrev på ett bra sätt hur jag levde. Jag satte inte gränser mot andra, jag stod inte upp för mig själv och det som var viktigt för mig. Då blir livet gärna kaosartat, utan styrning inifrån. Och det är lätt att börja känna sig som en dörrmatta.

Den här drömmen blev en väckarklocka som hjälpte mig att börja sätta mina egna gränser.

För mig handlade det om att börja respektera mig själv och det som var viktigt för mig, att stå upp för det jag älskade, det jag ville med mitt liv, det som var jag. Jag fick börja öva på små saker, för att sedan våga säga ifrån i viktigare frågor. Det kunde till exempel handla om att våga säga till om jag inte tyckte maten var tillräckligt bra på en restaurang, att Inte skratta med när kollegorna skämtade på någon annans bekostnad, och kanske till och med våga påpeka hur fel det var, eller att tacka nej till en fest, när jag inte ville gå, eller en arbetsuppgift, som jag inte skulle hinna med utan att det gick ut över mig själv.

Det handlade om att ta mig tid att känna efter vad jag ville. En period övade jag på att alltid svara Låt mig få tänka över det, så återkommer jag med ett svar till dig imorgon, när jag fick en fråga om att göra eller hjälpa till med något. För jag behövde tid att känna efter – vad vill jag egentligen i den här frågan? Istället för att bara säga ja och tack till allt som damp ner i mitt knä. Jag började lyssna till mig själv, och därmed respektera mig själv.

Jag lärde mig att lyssna till och respektera min kropps behov. Insåg att den mådde bra av rutiner, sova bra, äta bra, röra på sig. Jag började respektera min kropp och ge den det den behövde, så att den i sin tur kunde ge mig det jag behövde – transport, skapande, rörelseglädje, ork och energi och så vidare.

Jag tränade på att acceptera alla delar av mig och börja tycka bättre om mig själv. Målet var att känna att jag verkligen älskade hela mig. Jag tittade mig själv i spegeln och sa Jag tycker om dig som du är, eller Du gör alltid ditt bästa eller något liknande varje dag. I början kändes det lite konstigt, men det blev lättare och lättare. Och för varje gång jag stod upp för mig själv och sa ifrån till någon, tackade nej eller ja från hjärtat eller gjorde något jag älskade blev den här känslan av respekt för mig själv starkare och starkare.

Det intressanta var att även andra fick större respekt för mig när jag inte alltid sa ja, ja, ja, utan faktisk satte ner foten och sa nej ibland, när det kändes rätt. Det förvånade mig först, men nu förstår jag att det är naturligt. När vi respekterar och älskar oss själva, gör andra människor det också!

På det här sättet lärde jag mig, steg för litet steg, att byta ut mina svängdörrar till dörrar som jag kunde öppna och stänga när jag ville. Jag blev den som bestämde i mitt hus, precis som det ska vara, men som vi ibland behöver lära oss.

Så det handlar om att börja i grunden, tänker jag. Att vara snäll med sig själv. Ta hand om sitt inre barn. Fick det lilla barnet tillräckligt med respekt, kärlek och stöd i barndomen? Om inte, passa på att ge det till dig själv nu istället! Nu är det du som är din egen förälder, du som ska ta ansvar för dig och ditt välmående, och du som ska ge dig själv ovillkorlig kärlek, respekt och stöd.

För att tro andra om gott har, i min värld, inget att göra med att låta andra köra över en. När jag låter andra köra över mig beror det bara på att jag är så duktig på att köra över mig själv. Börjar jag istället stå upp för mig själv kommer jag att se mer gott i mig själv och andra än jag någonsin trodde var möjligt, och det utan att någon enda person trampar på mig.

Jag önskar dig allt gott, och varmt lycka till från hjärtat!