Improvisationsstudion Stockholm

Att vara människor, ett alternativ till att vara duktig

Blogginlägg   •   Okt 07, 2016 10:32 CEST

John Pekkari är skådespelare, regissör, improvisatör och kurschef på Improverket och delägare till Kvartersscenen 2Lång, tillsammans med Frida Sundström (grundare av och konstnärlig ledare på Improverket), Tobias Rosén, Jens Lindvall och Magnus Hjelm – alla skådespelare och improvisatörer.

I år har han tillsammans med nämnde Magnus skapat föreställningen »En stund på jorden«, en långsam, inlyssnande och poetisk relationsbaserad monoscen, samt den improviserade farsen »Får jag prata med dig?« där det långsamma ersatts med ett extremt tempo och poesin med instinktiv dramaturgisk armbågskänsla.
John har aldrig känt sig så självgod som när Göteborgsposten publicerade en intervju med honom där rubriken skrek ut att han »…balanserar mellan trams och allvar«.


Att vara människor, ett alternativ till att vara duktig

Människan söker mening och människan har fantasi att kunna hitta på både minnen och idéer om framtid. Improvisatörer utnyttjar dessa båda av evolutionen skapade egenskaper. Publiken hittar mönster i det vi fantiserar ihop på scenen.

I livet är vi människor experter på att läsa av signaler. Vi lyssnar på tonfallet när partnern säger hej, vi söker undertext i leenden och blickar och vi läser blixtsnabbt och oavbrutet av statusförhållanden i varje nytt ögonblick. Men väl på scen så tenderar vi att sluta att använda oss av dessa, våra djupt mänskliga egenskaper, för att vi tror att vår uppgift är en annan.

Som skådespelare får vi lära oss att vi behöver veta vilka vi är, var vi är någonstans, vilken tid vi befinner oss i, vad vi vill och vad som hindrar oss att nå vårt mål. I manusteater har vi möjligheten att repetera och få dessa v:n att hjälpa oss, men så fort jag använder mig av ett endaste v när jag improviserar känns det näst intill alltid oorganiskt och rentav dåligt. Även om de flesta av oss inte använder Stanislavskijs v:n så finns spår av idéerna kvar i improvisationsteatern, vilket jag tror beror på att navelsträngen till den traditionella teatern inte ännu är helt avklippt.

Istället för att komma in med en idé som vi måste förvalta eller imitera har vi improvisatörer möjligheten att istället få upptäcka vilka vi är. Vi kan tillåta oss att upptäcka vad vi faktiskt bara råkade spela. Och på köpet få en mer organiskt spelad scen.

Om vi på scen gör detta och förutsätter att det vi ser, hör och läser in stämmer – detta innefattar också avläsning av oss själva – och sen fortsätter att spela det vi nyss råkat göra, så är vi kort och gott uppriktiga på scen, och ger publiken en möjlighet att bara få vara människor, istället för duktig publik som försöker förstå. De kan få ägna sig åt att drabbas istället för att imponeras.

Vi behöver inte ha någon idé, idén finns där redan.

Vi behöver inte komma med starka förslag.

Om vi litar på att det vi råkar spela faktiskt redan är ett förslag, och vi upptäcker och sedermera bejakar det, så löser sig resten av sig självt.

För om vi förutsätter att vårt sätt att stå på, vårt sätt att andas på, vårt sätt att titta, bländas, tilltala eller helt enkelt vara på berättar en historia behöver vi bara upptäcka den.

Keith Johnstones statusarbete föddes ur ett behov av att få mer organiska scener. Genom att applicera status på styltiga scener fick han dem att bli mer organiska. De blev härligare att se på och härligare att spela. Hans idé kring status går att koka ner till att om vi gör på scenen det vi redan gör i livet blir scenerna mindre teatrala och mer verkliga. Vi slipper imitera livet. Vi kan leva istället.

Det går att dyka djupare i det hålet. Om vi försöker undersöka vad mer som är genuint mänskligt socialt beteende och överför också det till scenen gör vi livet lättare för oss och mer njutningsfullt för publiken.

I improvisationsteater tillåts vi att spela det vi i ögonblicket faktiskt är, vilket skapar möjligheten för fler än proffsen att briljera. Skådespelare kan rentav ha svårare för just detta, då nuet ersätts med ibland handikappande v:n.

Sanningen finns i ögonblicket, och en prematur idé – hur storslagen och snygg den än är – kommer aldrig att kännas lika verklig som det som föds på scen.

Teaterpublik suktar efter det spontana, för det är svårt att hitta någon annanstans. Teatervärlden försöker rentav imitera det spontana. I farser är det vanligt med lagda ”privata” skratt där publiken leds in att tro att de fick se en glimt av skådespelarens själ, och de älskar det. Att Adde och Claes Malmberg råkar skratta på exakt samma ställe alla föreställningar spelar liksom ingen roll. Men imitationen av spontaniteten kan aldrig bli lika bra som originalet.

Vi är begåvade med en snäll publik. Den spontana kontexten skapar vänligheten. En impropublik kommer att gilla den blomma vi presenterar för den, vare sig det är en slokande maskros, en skör förgätmigej eller en ståtlig kungsängslilja. Men får publiken se fröet när det planteras, vara med när vatten och ljus får den att växa så kommer den att vara fullständigt förälskad i blomman, oavsett hur vacker eller ful den är. Maskros eller lilja är inte det viktigaste. Publiken har nämligen fått se blommans frö planteras och växa upp. DET är improvisationsteaterns unika egenskap. Och det gör den oövervinnelig.

Allt gott!

John Pekkari