Alerta Bokförlaget

Daniel Levins misslyckade tysklektion

Blogginlägg   •   Nov 23, 2011 11:28 CET

Tyskläraren Daniel Levin går igenom dativstyrande verb på vita tavlan. Han har radat upp dem efter varandra i bokstavsordning och råder eleverna att lägga dem på minnet, ja helst lära sig dem utantill.

–  Va fett me zor! Varför ska vi lära oss dom utantill? frågar Lejal. Det räcker väl med att du har skrivit dom på tavlan.

Daniels högra ögonbryn höjs en centimeter.

–  Och tror du att du kommer ihåg dom då?

–  Är du dum i huvet, eller?

–  Nej, men har du lärt dig något utantill, kan du  det sen, förstår du Lejal.

–  Zip han!

–  Jallajalla, Lejal IG-barn, tagga ner! ropar Achim någonstans i bakgrunden.

–   Nemas problemas, läraren, fortsätter han. Vi ska kulturella oss tills i morron. Jag lovar och svär.

–  Bra, då säger vi det! Ni lär er dom här verben utantill tills i morron. Det blir skriftligt förhör.

–  Volla är det sant?!

–   Fägiz! skriker Lejal.  Jävla bonanza, flashare! lägger hon till i ilskan.

–   Nu får det verkligen vara nog! Det är meningen att ni ska lära er tyska här och ingen betongsvenska. Ni får ta er samman! Snart är det prov och när ni sen får era omdömen ångrar ni som vanligt att ni inte har läst på ordentligt.

–  Vi snackar vår buskiska om vi vill, det är inget du kan göra nåt åt! Förresten, är inte du jude?

–  Jovisst, svarar Daniel. Han har fått frågan hundratals gånger förut.

Klassen ser en chans att slippa den förhatliga läxan och börjar skratta. Daniels högra ögonbryn darrar av indignation.

–  Men vad har det med saken att göra? undrar han och går fram till Lejals bänk.

–  Jaså, det är alltså sant som dom säger. Du är jude! fastställer hon med en vidrig grimas, som tydligt visar hennes avsmak.

Han försöker le, men åstadkommer ett hånflin, är som sagt van att få den frågan ställd till sig. Såväl vänner som kollegor och främlingar brukar ställa den. Det är väl ingenting nytt med det. Men idag inträffar det oväntade. Lejal reser sig upp, lutar sig framåt över bänken och spottar Daniel i ansiktet.

Han tar upp en näsduk ur fickan och torkar överraskad och förbryllad av sig den våta sörjan.Något sådant har i alla fall inte hänt förut.

–  Och du tror att jag vill lära mej nåt av dej! Jag vill ha en annan lärare, inte ett judesvin!

I ögonblickets förvirring reagerar han inte, men finner sig i sista stund. Fastän han ryser av obehag, uppmanar han leende Lejal att stanna kvar efter lektionen. Det är dödstyst i klassen. Lejal triumferar, för hon har gjort det oerhörda. Alla väntar på en reaktion, men Daniel har inte för avsikt att visa hur kränkt han är, försöker att påminna sig Lejals motiv, det som i alla tider har drivit fram antisemitismen.  Hon i sin tur har ingen avsikt att lyda läraren, följer inte uppmaningen, utan väljer i stället att smita ut ur klassrummet i skydd av sina klasskamrater.

Daniel dröjer kvar i klassrummet, lunkar fram och tillbaka mellan bänkraderna och funderar på vad han ska göra. När han lugnat ned sig, går han till expeditionen och söker upp rektor Hans Z. Torr i strupen och med bankande hjärta berättar han om händelsen i klassrummet. Rektorn vill lugna honom:

–  Ungar anar inte vad de ställer till med, suckar han. Inte hade Lejal någon direkt avsikt med vad hon gjorde! Flickan är ju av arabiskt ursprung, van vid att höra sina föräldrar berätta om israelernas attacker mot palestinierna. Hon är följaktligen ett offer för sin hemmiljö och upplärd att reagera mot judar. Jag ska personligen prata med henne, lovar rektor Hans Z. med en allvarsrynka mellan ögonbrynen.

Daniel och rektorn enas om att ta upp händelsen med kuratorn. Viss om att rektorn kommer att agera och göra sitt, lämnar Daniel rektorsexpeditionen och fortsätter in till lärarrummet. Medan han brygger sitt kaffe i automaten, berättar han i korta ordalag för kollegorna om vad som förefallit under lektionen.  Några av hans kollegor blir verkligen upprörda, ber honom slå sig ner vid deras bord, frågor ställs och reaktioner tänds, men sedan ringer det in till nästa lektion och alla rusar åt var sitt håll. Daniel sitter kvar i det tomma lärarrummet med en besk eftersmak i munnen. Han bestämmer sig för att fullfölja dagens schemalagda lektioner och går sedan hem. Efter en nästan sömnlös natt har han tagit ett beslut. Han vill låta saken bero. Nästa dag är allting som vanligt igen, man pratar och skrattar på kafferasten i lärarrummet, ingenting av gårdagens händelse nämns.

Fortsättning följer...

Avsnitt ur dokumentärromanen "Dimma över Albysjön" (Finns även som hör- och e-book)

Lilian O. Montmar

Adjunkt Författare

Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta