Alerta Bokförlaget

De första bekymren för oss som skulle bli nybyggare i Norrland

Blogginlägg   •   Jul 28, 2012 20:12 CEST

Nu hade vi verktyg för timmerhuggning. En jägmästare lät stämpla cirka tvåtusen träd, som vi fick ta till byggnadsvirke. Men det var mest klen och dålig skog som bäst passade till massaved. Då förstod vi, att de inte trodde vi skulle stanna. Därför ville de inte ge oss någon bättre skog. Men vi drev fram det virke som anvisats och använde det till ladugårdsbyggnader.

Någon såg fanns inte på platsen, men vi lånade en. Den hade använts för arbetena på inlandsbanan. Sågen hade en så kallad lokomobil som dragkraft. Maskinerna stod cirka fem mil från Mö­tingselberg. Platsen heter Storholmen. “Järnvägarna” var hjälp­samma. Bland annat fick vi låna en järnvägsvagn att lasta den tunga maskinen på. Jag minns vi var sex man som utsetts för att hämta lokomobilen. En dressin från Storuman skulle komma till Vojmån klockan tolv på natten och plocka upp oss. Men vi tog en “genväg” så vi blev försenade och kom till Vojmån först klockan ett på natten. Då var vi alldeles genomvåta. Ändå fick vi vänta i Vojmån för dressinen var försenad. Först klockan två på natten kom den.

De tre milen till Lövliden fick vi sitta på dressinen. Resten av sträckan fick vi gå. Vi var alldeles genomfrusna, så det var bara skönt med en promenad. Sedan vi lastat maskinen på vagnen togs den av ett lok till Vojmån. Men hur skulle vi få det tunga maskine­riet till Mötingselberg  -  en mils väg genom obanat land? Det var inget enkelt problem för oss! Vi kom överens om att frakta sågver­ket på älven Vojmån. För denna frakt gjorde vi en flotte. På så sätt fick vi fram åbäket sju kilometer av vägen.

Det fanns många forsar i älven, så vi anställde några gamla vana flottare. Det gick bra. Men resten av sträckan  - tre kilometer  -  fick vi bära sågverket. Sex man utsågs till detta. Sågbordet var åtta meter långt. Terrängen var så kuperad att sågbordet ibland endast bars av fyra man. Vid ett tillfälle bars hela bördan av två kamrater. De som gick i mitten blev för korta på grund av den kuperade terrängen. Men fram kom vi!

Däremot blev det svårare att räkna ut hur vi skulle få fram lokomobilen till Mötingselberg. Det fanns rätt mycket snö kvar, fast vi var inne i maj månad. Det var “långvår” som ortsbefolkningen sa.

Till slut lejde vi två hästar och hyrde en större kälke. På den lastades lokomobilen. Men det gick inte bra. Efter femhundra me­ter tippade lasset. Med hjälp av stubbrytare, som vi lånade av “järnvägarna”, lyfte vi med stor möda upp lasset igen. Därefter band vi rep om lokomobilens skorsten; tre man gick på vardera sidan om “farkosten” och höll i repen för att förhindra en ny tippning. Jag var en av dem som slet med att hålla den tunga lokomobilen i jämvikt. Två dagar tog det för oss att komma med lokomobilen till Mötingselberg. Vi var uttröttade och genomblöta, men fram kom vi till sist.

Då vi fått upp sågverket var vi stolta. Nu var frågan hur vi skulle dela upp arbetet? Vi drev allt gemensamt som goda socialister. Fem kamrater tog hand om sågningen, fyra forslade fram sten till grunder för stugor och ladugårdar. Ändå fanns sex kamrater kvar för andra arbetsuppgifter  -  den sextonde var ju kock. De övriga fick staka småvägar fram till de blivande gårdarna. Men någon storväg till Vojmån hade vi inte än.

Utdrag ur dokumentärromanen "Kolonisterna på hjortronmyrarna", pendang  till "Maria Magdalna Mathsdotter".

Se recensionerna på http://home.swipnet.se/Alerta

tex.: http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/6698-litteratur-lilian-o-montmar-kolonisterna-pa-hjortronmyrarna