Alerta Bokförlaget

Demagogen Glenn Beck gråter krokodiltårar över "tyrannen" Obama

Blogginlägg   •   Nov 08, 2010 12:22 CET

Jag besöker Manhattan i New York och är på spaning efter litterära äventyr och faktainsamling om immigrationen från Sverige på 1880-talet.  Jag märker stora förändringar har skett i gatulivet bara på kort tid.

Nedläggningar, konkurser, tomma skyltfönster, överallt finns skyltar om finanskrisens offer. Tiggarnas antal har mångfaldigats. De ber inte längre om cash, vill att man ska gå och köpa mat åt dem. Det är nog en klok strategi, för vilken medmänniska skulle  ha mage att komma tillbaka med en torr skorpa i handen? Snålblåsten viner om öronen.

Men skam den som ger sig. Medelamerikanen hittar ändå kreativa lösningar att muntra upp sin vardag med. Lågbudgetalternativen hägrar och utbudet är stort.  När folk inte har råd att handla stort, söker de upplyftande upplevelser och avstressande underhållning för små medel. Böcker säljer som aldrig förr.

Som språkvetare och författare har jag en lite speciell svaghet för ordets särskilda mystik. Mitt luktsinne drar mig obönhörligt mot doften av trycksvärta. Min näsa sniffar upp lukten av lim, min vetgiriga hjärna suktar efter lärdom, min fantasi efter möjliga och omöjliga möten, min hungriga själ kräver nya insikter. Det är varmt och skönt och det luktar gott hos bokhandlarna.

Klockan närmar sig 19.00 och jag halvspringer till The Strand Book Store, eftersom jag inte vill missa veckans begivenhet; en föreläsning av Peter Singer, den australiensiske filosofen som hävdar, att även ickemänskliga djur är fullvärdiga medlemmar av den moraliska domänen och om vilken man i framtidens idéhistoriska läroböcker kommer att kunna läsa, att han under några decennier kring sekelskiftet skrev ett stort antal böcker och artiklar om etik.

När han presenterar sin nya bok "The Life You Can Save" målar han upp ett sceneri med ett barn som håller på att drunkna i en damm och en man som iklädd sina svindyra skinnskor tvekar att hoppa i och rädda barnstackaren för att han inte vill blöta ned sig om fötterna och offra sin flotta fotbeklädnad. Han övergår sedan till att exemplifiera hur den rika världens egoism och njugga inställning till fattigdomen i världen inte bara är otillfredsställande, utan även etiskt oförsvarbar.

Väl ute på gatan igen har det blivit sent. Jag ser ihopkrupna människokroppar ligga på kartongbitar i varenda affärsingång mellan 69- och 81-gatan och Broadway. Där blåser det varmt. Även små barn ligger och sover tillsammans någon vuxen eller med hundar.

Tea-partyrörelsens manifest ekar i mina öron: USA´s konstitution vilar på idén att varje människa är kapabel att rå sig själv och styra över sitt eget liv. Ingen överhet ska komma och bestämma över individens val. Den som inte klarar av att leva som en verklig amerikan är en svag odugling. Den som saknar mat för dagen och tak över huvudet, kan skylla sig själv och får reda sig så gott han kan. Kyrka och stat är skilda åt och staten ska hålla sina långa fingrar i styr. En almosa räcker. Då får man känna sig som en god människa också!

Det amerikanska experimentet räknar inte med ekonomiska kriser, arbetslöshet och sjukdomar. "The have nots i  föregångslandet i väster" är illa ute. Högmod går före fall. Hur kan idéer om  vad en välfärdsstat innebär, skilja sig så fundamentalt?

Lilian O. Montmar, författare