Alerta Bokförlaget

Ett samhälle skapas

Blogginlägg   •   Jul 31, 2012 00:02 CEST

Bostadsfrågan var angelägen. Kvinnorna ville ju komma upp och se vad deras män hade för sig; hur långt vi kommit på de “egna” hemmen. Vi skulle vara självbyggare och fick låna 4, 500 kronor. Kolonisationsnämnden hade utsett en byggmästare som skulle kon­trollera arbetet. En gång då vi skulle ha tag på honom fick en kamrat gå ända ner till Storsele. Där fanns det telefon men det tog en hel dag att gå dit fram och tillbaka.

Till slut kom kvinnorna. Nu blev det nio familjer i vår nybyggar­by. Sju av oss, bland dem jag, var ungkarlar på den tiden. Vi bestämde att vi tillsvidare skulle bo i kojor tills stugorna var färdig­byggda.

Varje koja fick två rum. Allt byggande skedde på fritiden  -  dvs. på kvällarna. Några spikade nästan hela nätterna. Detta hände i maj månad 1922. Jag minns det var besvärligt för myggplågan var stor på kvällarna. Vi hade inget myggmedel. De som smorde in ansiktet med tjära fick lida svårt dagen efter. När solen började skina blev de skinnlösa. Det blev bara lättare för de små blodsu­garna att komma åt ansiktet på dem. Kamraterna fick göra masker för att skydda sig.

Endast det sämsta virket, så kallade bakar, fick användas till kojorna. Men med sågspån i väggarna blev dessa kojor ganska varma. I fyra år bodde vi i provisoriska bostäder. När ladugårdarna blev klara inredde många ett rum i dem som bostad. Ladugården skulle först byggas. Så var det bestämt. Det var jordbruket vi skulle leva av hade vi tänkt. Men myrmarkerna måste först dikas ut. Det går ej att så i vatten på dessa breddgrader. Det var bra att kvinnor­na kom. Nu blev det mera liv i skogen. Vi kände att vi levde i ett samhälle.

Utdrag ur  "Kolonisterna på hjortronmyrarna" av Lilian O. Montmar

Dokumentärromanen är en pendang till den nyligen utkomna dokumentärromanen om "Maria Magdalena Mathsdotter"

Recensioner se http://home.swipnet.se/Alerta