Alerta Bokförlaget

Följ med mig till Wien bortom turiststråken!

Blogginlägg   •   Feb 02, 2011 11:58 CET

Käre läsare, följ med på en liten historisk och mycket personlig Wienbetraktelse!  Låt turistbroschyrerna informera om Schönbrunn och Belvedere, om Sachertorte och Hotel Sacher, Wiener Oper och den Spanska ridskolan. Det är lätt att hitta i Wien, eftersom innerstaden omgärdas av Ringstrasse, där den gamla fyra och en halv kilometer långa stadsmuren stod. Julen 1857 befallde kejsaren Franz Joseph att muren skulle raseras, men det dröjde ända tills 1864 tills röjningsarbetet var klart. Här byggdes sedan alla de ståtliga byggnaderna i olika byggnadsstilar, parlamentet, rådhuset, Wiens universitet och efter ett misslyckat attentat på kejsaren byggdes Votivkirche, offerkyrkan med medel som befolkningen hade samlat in.

Österrike har alltid varit en stat bestående av många olika folkslag och folks dagliga liv är präglat av etnisk mångfald, något som är särskilt märkbart när det gäller det kulinariska utbudet. Man behöver bara gå in i närmaste brödbutik för att stöta på ”Powidltatschkerl”, en sorts plommonkaka, som samsas i disken tillsammans med Marillenknödel, Apfelstrudel och Mohnstrudel. I Österrike träffar man på ett sammelsurium av religioner, idéer och kulturer, balkanhalvön sägs ju börja på Simmeringer Hauptstrasse i tredje distriktet. Slår man upp telefonkatalogen får man lätt besked om släktskapet över gränserna. Vart annat efternamn andas slaviskt ursprung: Prowatznik, Kratochwil, Prerovsky, Janota, Hawelka, Kokoschka… Men för att få en riktig uppfattning om gångna tider och njuta av en kopp kaffe söker vi upp ett Kaffeehaus. Där ser det ut som för hundra år sedan. Kejsar Karl I av Habsburg abdikerade 1918 och även om vi i år firar 90-årsjubileet av första världskrigets slut, har tidsandan ändå på många sätt bevarats i denna urgamla metropol av Habsburgermodell, 640 år av inflytande har lämnat outplånliga avtryck.

Café Landtmann har spelat en stor roll i mitt eget liv. Under mina 20 år i Wien har jag tillbringat ett oräkneligt antal timmar på Café Landtmann, som ligger mittemot Wiens universitet. Där jag har suttit framför min kaffekopp och förberett föreläsningar och tentamina, först som student och senare även som föreläsare. Där har jag träffat mina vänner, diskuterat politik och läst dagstidningar.  Att sitta på café är som att sitta i sitt eget vardagsrum och dricka kaffe, i Wien gör man tillagningen av livselixiret par exellence till en hel vetenskap.

 „ Herr Ober, bringen Sie mir bitte einen Mokka, einen grossen/kleinen Braunen, eine Melange, einen  Einspänner!“

Alla Wienare går på Kaffeehaus, om ung, gammal, kvinna eller man. Var och en har sitt ”eget” Kaffeehaus, där man äter, dricker, läser, skriver, spelar schack eller drar en spader. Vissa sitter där från morgon till kväll och dricker sitt favoritkaffe, som serveras med ett litet glas vatten på en liten bricka.  Ovanpå vattenglaset placerar ”Herr Ober” skeden. När glaset är urdrucket, ilar han till bordet med ett nytt glas.  Tvärt emot vad som sägs idag, förväntas man inte beställa något mer. Man sitter kvar och läser någon av de på en trähållare monterade tidningarna, som man hämtar från ett hängande tidningsställ. Det finns en sak till som man måste vara medveten om: österrikarna är titelsjuka, ”Herr Ober“ blir helt förvirrad om det kommer in en gäst som saknar titel. Hur ska han titulera gästen om han inte har en Herr Geheimrat, Herr Ingenieur eller Frau Doktor framför sig, den gode? Naturligtvis hittar han på en titel: Grüb Gott, Herr Doktor, Küss die Hand, Gnädige Frau!

I mitten av 1800-talet, på Maria Theresias tid, grundade en Kaffeehausägare vid namn Kolschizky (härkomst?) ”das Kramersche Kaffeehaus“, som idag pryder hedersplatsen i historieskrivningen.  Kolschizky kom på den strålande affärsidén att hänga upp tidningar i sitt café.  Han förstod att författarna var alltför fattiga för att ha råd att köpa sådana själva och om han försåg dem med dagens nyheter, skulle kundtillströmningen öka. På så vis blev hans Kaffeehaus en träffpunkt för Wiens intellektuella. Man måste vara på det klara med att modernismen föddes på Wiens caféer som en reaktion till traditionalismen. I denna kreativa miljö och med dåtidens stora respekt för det mångkulturella och mångnationella fanns även utrymme för liberalismen. Vid stamborden på Café Central, på Landtmann und på Café Museum diskuterade blivande nobelpristagare sina idéer. Revolutionärer som Trotskij och Karl Kraus filosoferade om en ny världsordning. På Café Central författade Karl Kraus sina skrifter bl.a. ”Mänsklighetens sista dagar“, författare som Canetti och Musil, filosofen Freud, konstnärerna Klimt, Schiele, Kokoschka och Josef Frank, kompositörerna Mahler, Berg och Schönberg, alla hade de sina stamcaféer som till funktionen liknade det antika Greklands mötesplatser, agoran.

Arkitekten Adolf Loos ritade Café Museum och designade sina egna möbler, bl.a. en enkel och funktionell stol av böjträ. Det efter renoveringen nyöppnade Café Museum är lika vackert som på arkitekt Loos´tid. Gå gärna in och njut av panoramabilden på: http://austria-360.at/wien/page-cafemuseum.html. Loos hade det för övrigt inte så lätt i Wien, när det begav sig. Det berättas att han 1910 föll i kejsarens onåd med sitt Looshaus på Michaelerplatz. Kejsaren Franz Joseph i sin Hofburg retade upp sig på huset mittemot med den enkla fasaden och det platta koppartaket. Han befallde att draperierna skulle dras för så att han slapp se ”eländet”.

Den tillfällige besökaren, som spenderar sin tid i Wiens centrala del, får kanske ett intryck av att Wien är en barockstad. Turisten ser nästan inga moderna byggnader, undantaget glashuset, som Stephansdom speglar sig i. Först om man beger sig till distrikten utanför den yttre ringen, inser man vilka storartade insatser som gjorts på byggnadssektorn efter andra världskriget.

Före första världskriget var boendesituationen i Wien katastrofal.  370000 lägenheter var utan kök och 100000-tals människor hyrde sig en säng i ett främmande hushåll precis som i Stockholm. Efter andra världskriget var situationen än värre. Bomber förstörde 86 875 lägenheter motsvarande 12,5 procent av hela bostadsbeståndet. Efter andra världskriget fick Österrike Marshallhjälp och med hjälp av statliga, kommunala och privata insatser är Wien med sina 23 distrikt idag en modern stad. Jag vill särskilt rekommendera att ta en titt på de hundratalsmeter långa bostadshusen i ”Karl-Marx-Hof” i nittonde distriktet, Heiligenstadt. Under mellankrigstiden 1918-1934 genomförde det socialistiska styret mycket uppmärksammade reformer inom socialvård och utbildningsväsende och satsade mycket på att förbättra boendemiljöerna för vanligt folk. Per Albin-Hansson Siedlung i tionde distriktet, Favoriten, byggdes med hjälp av svenska medel. Där har gatorna namn efter välkända svenska personligheter som Per Albin Hansson, Ellen Key, Folke Bernadotte, Jenny Lind och Selma Lagerlöf m.fl. Det kan anses karaktäristiskt för uppbyggnadsarbetet i Wien att man bildade arkitektgrupper som ritade bostadsområdena tillsammans.

Donau och Donaukanalen, Kahlenberg, Leopoldsberg, Wienerberg, Wilhelminenberg och Wienerwald är viktiga rekreationsplatser. Vill du dricka ett glas vin på en riktig ”Heuriger”? Ta då spårvagnen till 2-ans slutstation och besök ”10-er Marie” i Ottakring istället för i turisternas Grinzing. Försök även att hinna med ett besök i Lainzer Tiergarten, där man kan se hjortar, rådjur och vildsvin böka omkring.  Detta gigantiska naturreservat var för min familj en stor glädjekälla. Där sökte och fann vi alltid vårt andrum.

© Lilian O. Montmar, författare

hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta