Alerta Bokförlaget

Fridtjof Nansen (1861-1930) En stor mänsklig förebild och Norges störste våghals (3)

Blogginlägg   •   Maj 11, 2014 13:36 CEST

År 1921 slog höstskörden fel i Volgadalen och i Ukraina och trettio miljoner människor hotades av svält. I hungerns spår dog tio miljoner människor av farsoter som kolera och fläcktyfus mellan åren 1918 och 1922. Ett av fem barn överlevde. Nansen hade redan år 1919 vädjat till de fyra stormakterna Amerika, Frankrike, England och Italien att sända mat och förnödenheter till Sovjetunionen. Man hade satt som villkor att de inbördes stridigheterna mellan de "vita" och de "röda" skulle upphöra. Sovjetunionen vägrade och folk fortsatte att svälta. En mellanfolklig konferens inkallades 1921 och man beslutade sig för att vända sig till Nansen. Han ställde genast upp och i slutet av augusti reste han med extratåg till Moskva. Hans ankomst har skildrats som följer:

"Så gick Nansen upp i den röda borgen för att träffa Lenin, men i stället kom en ful karl med stort skägg och höga stövlar emot honom och sade sig heta Trotskij. Han meddelade att Lenin var sjuk och tillade:

 "Var så god, herr professor Nansen! Här är ett arbetsbord, som står till Ert förfogande. Vill ni ta plats härinne och säga till, vilka av ministrarna Ni önskar förhandla med, så ska de komma i den ordning Ni föreskriver."

Så slog sig Nansen ned vid det anvisade skrivbordet i den röda borgen och tog emot den ryska regeringens män. Ryssarna behövde så mycket säd som rymdes på fyra tusen järnvägståg om femtio vagnar. Men för att kunna betala säden måste Sovjet få ett lån. På Nationernas Förbunds årsmöte i Genève den 9 september ville Nansen förmå de olika medlemsstaterna att hjälpa ryssarna ur knipan.

På mötet framhöll Nansen att Europa var beroende av Sovjetunionen. Han betonade att det fanns tillräckligt med livsmedel i världen, ja, det fanns så goda skördar, att man hade börjat elda lokomotiven i Argentina med majs. I USA kunde bönderna bara sälja en liten del av den rika veteskörden. Dessutom fanns det gott om lediga fartyg i hamnarna och stora skaror arbetslösa, som bara väntade på att få arbete, emedan trettio miljoner människor svalt på andra sidan världen. Han vädjade till regeringarna att låna ut fem miljoner pund, "hälften av vad ett krigsfartyg kostar."

Nansen höll sitt tal på engelska och efteråt brakade en applåd lös från åhörarläktarna, medan det bland regeringsombuden rådde en isande tystnad. Vem ville stödja Sovjetregeringen?

Nu insåg Nansen att han inte kunde förvänta sig stöd från det hållet, utan fick lita till enskilda personers offervilja. År 1921 sände han ett trådlöst telegram som bl.a. löd:

"Miljoner mänskliga varelser pinas långsamt till döds av svält och köld. Var är kärleken till nästan i vår tid? Varför strömmar inte medlen in i överflöd?"

I januari 1922 reser han på tiggarfärd genom Europa och Amerika. I de större städerna visar han upp fotografier som han själv tagit. Han berättar hur hans medhjälpare har strövat omkring i byar och städer utan att möta en levande varelse. Men när de har öppnat dörrarna till boningshusen och gått in, har de funnit hela familjer; människoskelett som suttit eller legat därinne, tysta och orörliga.

 Nansens gripande bilder och förklaringar nådde människorna och han fick gensvar. Jättelika penningsummor samlades in åt de nödlidande. Han reste från stad till stad, från land till land. Pressen skrev: "Nansen flög i går från London till Paris", "Nansen talar i afton i Stockholm". Han talade i New York, Philadelphia, Chicago och i mellersta Västern i överfyllda lokaler. På hösten 1922 ansågs sig Nansen ha slutfört sitt uppdrag. Under de förgångna tre åren hade sextioåringen genomfört fyra resor inom Ryssland åtföljd av tre yngre medhjälpare, som alla insjuknat och dött i fläcktyfus. Skräckbilderna av de svältande människorna kom att förfölja honom som en mara om natten.


Fortsättning följer...

Lilian O. Montmar

I min dokumentärroman "För inte så länge sedan" skildrar jag samhället för 100 år sedan och människors livsvillkor, främst kvinnornas osynliga arbete. Våra förmödrar, de som kämpade för kvinnors människovärde, rätt till utbildning, rösträtt och ett jämställt liv, har bidragit till senare generationers välstånd. Ur ett kvinnligt perspektiv ser historien med mannen som norm annorlunda ut. 

Recension i Tidningen Kulturen sehttp://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/17085-litteraturlilian-o-montmar-foer-inte-sa-laenge-sedan

Välkommen att se en kortfilm om boksläppet i ABF-Huset den 17 mars :
 https://www.youtube.com/watch?v=6go58pAa5vY&feature=youtu.be

Mer information om mina dokumentärromaner och e-böcker finns på Bokförlaget Alertas hemsidahttp://home.swipnet.se/Alerta 

Se även Kunskapskanalen: http://www.ur.se/Produkter/174398-En-bok-en-forfattare-Maria-Magdalena-Mathsdotter?product_type=programtv&q=samer