Alerta Bokförlaget

Gustav Klimt, världen i kvinnlig skepnad

Blogginlägg   •   Mar 29, 2012 14:43 CEST

 Kejsaren Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det konstnärliga uppdraget och blev snart osams. Efter två år avgick Gottfried Semper, som var en ivrig förespråkare för funktionalismen. Nu stod Hasenauer ensam och behövde hjälp. Den då 24-årige Gustav Klimt, brodern Ernst Klimt och Franz Matsch hade utmärkt sig i utbildningen på Konsthantverksskolan.

”Konstnärscompagniet” hade genomfört utsmyckningsuppdrag för bl.a. teatrarna i Fiume, Bukarest och Karlsbad. Nu fick de uppdraget att på ett års tid måla tio takmålningar. Gustav Klimt och Franz Matsch skulle åstadkomma fyra verk vardera och den yngste i trion, Ernst Klimt, 22 år, fick två målningar på sin lott. Trion fick fria händer. Gustav Klimt bjöd in sina vänner och lät dem klä sig i teaterkostymer för att skapa scensituationer som inspirationskälla. Kejsaren var generös med betalningen och alla deltagare fick gratisbiljetter till teaterföreställningarna under ett års tid. Därutöver målade Klimt av alla besökare, så att var och en kunde känna igen sitt ansikte i folkmassan. Detta visade sig vara strategiskt mycket klokt och en marknadsföringsmässig fullträff, eftersom han efteråt kunde leva gott på de löpande porträttmålningsuppdragen.

Efter skandalen med fakultetsmålningarna och bråket med universitetsfaktulteterna avsade han sig ju arbetet där och betalade tillbaka förskottet. ( Se del 1) Nu var han fri att måla som han ville. I och med att Secessionen hade solidariserat sig med honom kom Secessionens konstpolitiska ställning att ifrågasätts och man bestämde sig för att förändra utställningsformen genom att underordna den ett övergripande koncept. Konstnärerna ville ställa sig en ny stor uppgift, som skulle utmynna i ett enastående konstverk, där Max Klingers Beethoven-monument bildade det centrala elementet.

Besökaren möttes av utställningens treskeppiga sakrala arkitektur i diskreta färger och dämpad belysning och leddes sedan in i ”sidoskeppet”. Som en förberedelse på huvudattraktionen, väntade Klimts Beethovenfris, som han utformat med slutkören i Beethovens nionde symfoni, tonsättningen av Friedrich Schillers ode ”Till glädjen” som utgångspunkt. Utopin om ”mänsklighetens allmänna förbrödning” ställde han emot civilisationens fientliga makter, staten och kyrkan, som även ställt sig i vägen för hans egen utveckling som konstnär. Den chockerande effekten var apmonstret med pärlemorögonen omgiven av lysande kvinnliga gestalter mot den mörka bakgrunden.

Klimt hade möjlighet att arbeta med ett rumsligt-innehållsmässigt helhetskoncept, där han själv för första gången kunde bestämma över den konstnärliga utformningen av sin väggmålning. Två väggmålningar kommenterade hela konstnärsidén; Alfred Rollers Den sjunkande natten och Adolf Böhms Den blivande dagen. Efterklangen bildade bl.a. Stridsglädje av Ferdinand Andri. Utställningen med 58.000 besökare blev Secessionisternas största publiksuccé någonsin.

Lilian O. Montmar

Hemsida   http:home.swipnet.se/Alerta