Alerta Bokförlaget

Gycklarnas marknad

Blogginlägg   •   Nov 22, 2010 14:59 CET

På Bokmässan i Göteborg finns det ett VIP-rum för Speakers. Där går det intressant till, må ni tro. Jag satt där vid mitt bord, sörplade på mitt te och betraktade min omgivning. Där satt kändisen K. och pep till när den ännu mer namnkunnige M. larvade in genom dörren. K. kastade sig om halsen på honom och såg mycket lycklig ut. Sedan kom nästa celebritet gående och samma scenario återupprepades. K. log sitt vackraste leende och såg bara Honom. Detta pågick varje gång jag vistades i VIP-rummet och det väckte många tankar. Här umgås de som styr det som folk "önskar" läsa, här möts den svenska och utländska intelligentian och kliar varandra ömsesidigt på ryggen. 

Författaren har blivit till varumärke och läsaren köper inte en titel, utan en författare. För författaren har det blivit viktigare att vårda sitt varumärke än att skriva kvalitetslitteratur. Att synas i Amelia har blivit större än att bli recenserad i någon av de stora morgontidningarna, om man inte är debutant förstås. Som läsare får man intrycket att pajkastningen är uppgjord på förhand. ”Om du angriper mig, så angriper jag dig. Huvudsaken är att vi syns på löpsedlarna!”

Mediamaffian jublar och hänger på. Kom och köp konserverad gröt!

Gränsen mellan fakta och fiktion har försvunnit, teve och radio har medverkat till att publiken tycker sig ha rätt till inblick i de officiella personernas privatsfär.  Man gottar sig åt sin ikons privatliv och skandaler. Och författarna ställer gärna upp. Det gäller att surfa på framgångsvågen, att synas till varje pris och gratisreklamen främjar varumärket.

Åtta av tio böcker som säljs är deckare. Visst finns det författare som skriver bra deckare, men det finns också andra … Är man inte tillräckligt synlig gör man en ”Garbo”, allt för att få igång ryktesspridningen igen. Jaget har placerat sig i centrum och ”proffstyckarens” – recensentens – uppgift har blivit bödelns. Att råka i en egotrippad recensents klor kan, i många fall, liknas vid en avrättning. Men vad gör det?

Vi önskar oss mer och mer fritid, men våra stressiga liv fyller vi med ytterligare spänning, våld, action, personangrepp, bloggar och förnedringsteve. Läsaren, mestadels en medelålders kvinna, kurar skymning vid sin läslampa och leker amatördeckare. ”Som om inte livet på denna jord rymde tillräcklig spänning”, som Theodor Kallifatides uttryckte sig. Den andliga fattigdomen breder ut sig. Man flyr verkligheten. Obekväma tankar om existentiella frågor väcker rädslor, som man inte orkar ta itu med. Folk vill roa, inte oroa sig.

Vad är då kvalitetslitteratur?  Svaret på den frågan formulerade Ernst Brunner på ett seminarium ungefär så här: "När effekten, upplevelsen av läsningen är större än texten själv, när texten är intuitiv och slår an strängar, då handlar det om kvalitetslitteratur. En god bok vill man läsa om." Vem skulle vilja läsa om en deckare, om det redan på sidan trettiotvå avslöjas att det är trädgårdsmästaren som är mördaren?

Det är nog bäst att jag arkiverar Flugornas Herre och låter mina elever ägna sig åt Harry Potter och hans värld istället, tänker jag. Läsningen eggar deras fantasi, en förutsättning för inlevelseförmågan.

Teet var starkt och gott och upplevelsen märklig. Bara så ni vet.

Lilian O. Montmar, adjunkt och författare

Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta