Cellaviva AB

Historien om Mathias

Blogginlägg   •   Dec 07, 2015 10:57 CET

Våren 2006 väntade Mathias sitt första barn. Som doktorand inom genterapi på Karolinska Institutet hade han tidigare jobbat nära avdelningen för Hematologi där forskarna studerar blod och benmärg. Mathias började intressera sig för navelsträngsblod som innehåller stamceller och läste in sig på området.

− Att spara stamceller från navelsträngsblod har gått att göra i stora delar världen i över 15 års tid. Men inte i Sverige, berättar Mathias.

Mathias1Mathias släppte inte tanken på att spara sitt ofödda barns stamceller. Navelsträngen och det stamcellsrika blodet skulle ju ändå bara slängas efter förlossningen. Vid närmare efterforskning hittade han ett par europeiska företag som erbjöd att skicka en barnmorska för att samla upp blodet, men kostnaden för resa och uppehälle för barnmorskan i väntan på förlossningen skulle bli enorm. Och det var inte säkert att en barnmorska utifrån skulle släppas in på förlossningsavdelningen, det hade han frågat om vid ett besök på kliniken.

Mathias fortsatte att utforska möjligheterna och fick idén att själv samla in och spara stamcellerna. Från förlossningspersonalen fick han ett tydligt besked.

– När barnet är fött och navelsträngen klipps av behövs den inte längre. Navelsträngen och moderkakan tillhör mamman, så det är upp till er vad ni vill göra med dem, svarade barnmorskan.

Mathias fru tyckte om idén att spara stamcellerna i navelsträngsblodet från det väntade barnet. Det värsta som kan hända är ju att man inte använder blodet, resonerade hon.

Stöttad av familjen beställde Mathias en låda med blodpåse och utrustning för insamling från ett utländskt företag och började läsa på hur han skulle göra. Lyckligtvis hade en kollega sommarjobbat på en klinik i Turkiet. Kollegan hade lärt sig hur insamling och nedfrysning av blodet går till, och kunde visa för Mathias.

När det var dags att föda åkte de in till förlossningen. Men värkarbetet tog tid och det blev en lång natt. Mathias hann prata ordentligt med personalen och förklara att han ville spara barnets stamceller och samla in navelsträngsblodet direkt efter födseln. Barnmorskan och undersköterskan var mycket intresserade och erbjöd sig att hjälpa till.

– Jag var inte sen att erkänna att jag önskade att någon mindre nervös person tog över, berättar Mathias.

Mathias2Men värkarbetet drog ut på tiden. På morgonen byttes personalteamet ut och Mathias hann inte förklara sina planer för det nya teamet. Vid lunch föddes en liten flicka, Hilda. Det var en komplikationsfri förlossning och allt fungerade bra. Mathias fick klippa navelsträngen och själv samla in stamcellerna. Personalen tittade intresserat på medan han gjorde så gott han kunde. Som förstagångspappa och dessutom lite rädd för blod kände sig Mathias inte helt bekväm.

– Visst kunde jag samla in stamcellerna själv, men det var mycket ovant. Jag skulle absolut rekommendera att ta hjälp av ett proffs, säger Mathias.

Efter förlossningen fick hela familjen flytta till patienthotellet och rå om varandra i några timmar. På kvällen när Hilda somnat och rusningstrafiken lagt sig satte sig Mathias i bilen och körde till laboratoriet på sin dåvarande arbetsplats. Det tog sex timmar att separera blodet, i stort sett hela natten. Därefter skulle blodet frysas ner enligt en speciell fryskurva, en period i en frys och sedan flyttas över till nästa. Förutom några små tupplurer hade Mathias nästan inte sovit på två dygn.

– Min fru var lite stressad över att jag var borta men vår nyfödda dotter Hilda sov och det gick bra, berättar Mathias.

Åren gick och senare föddes ytterligare en flicka och därefter en pojke. För alla sina barn har Mathias valt att själv spara deras stamceller. De tre blodpåsarna, märkta med barnens namn, rymmer knappt en halv deciliter blod vardera och finns förvarade hos ett frysföretag.

– Jag valde att samla in stamcellerna själv eftersom det var den enda möjligheten. Jag hade hellre varit vid mina barns och min hustrus sida efter förlossningarna istället för att sätta mig i bilen och köra till ett laboratorium mitt i natten, berättar Mathias.

Men stamcellerna som Mathias själv samlat in uppfyller inte de höga krav som sjukvården har. Även om insamlingen och bearbetningen av cellerna skulle visa sig vara perfekt så saknas dokumentation och analyser enligt de regler som gäller för hur stamceller ska hanteras.

Att kunna spara stamceller från navelsträngsblod är viktigt för många, det har Mathias förstått. Flera kompisar och kollegor har undrat om han kan hjälpa deras familjer att göra samma sak.

Det här födde tanken på att göra något större av projektet. Mathias tog kontakt med Edvard Smith, professor på Karolinska Institutet och ett cellterapibolag som jobbade med framställning av cellterapiprodukter. Mathias idé att göra det möjligt för fler familjer att spara stamceller från navelsträngsblod föll i god jord och så inleddes arbetet med det som kom att bli Cellaviva, en svensk biobank för sparande av stamceller.

– När våra barn föddes ville jag verkligen ta vara på deras stamceller men det visade sig vara omöjligt i Sverige då. Att nu kunna erbjuda nyblivna föräldrar att spara sina barns stamceller känns fantastiskt, säger Mathias.