Alerta Bokförlaget

Hur kolonisterna lärde sig dika ut myrar

Blogginlägg   •   Aug 11, 2012 10:00 CEST

Så här kunde det gå till vid dikningsarbete: I de större dikena, där det var gott om vatten lät vi torven flyta iväg. Jag minns ett dike som var två kilometer långt. Vi hade spadat ner torv i diket på en sträcka av femhundra meter. Ortsbefolkningen sa, att vi fick dub­belt arbete om vi kastade upp torven igen. Därför anslöt vi diket till en mindre tjärn i närheten, så vi fick mera vatten. När vi släppte på vattnet från tjärnen sattes torven i rörelse och ingenting kunde hindra dess framfart. Men diket fick vi rent! Till och med skogen fick ge vika för denna kraft. Resultatet av denna dikning blev en verkligt fin slåtter. Vi slåttade omkring tjugotalet foderskrindor på. den myrodlingen. Den blev till stor hjälp, innan vi fick våra arealer uppodlade.

Den första hösten på Mötingselberget byggde vi en liten ladugård tillsammans. Till den köpte vi två kor gemensamt, så vi saknade inte mjölk. Vinterfodret fick korna från den uppdikade myren. Men det mesta fodret fick vi ännu köpa söderifrån. Vidare hade vi två hästar. En på varje arbetslag.

Den andra sommaren grovbröts vägen från Vojmån till Möting­selberg. Det gick bättre att frakta livsförnödenheter - och det sporrade oss.

Några exempel på hur isolerade vi var innan vägen kom: En gång hade vi byggt upp ett skjul, där vi förvarade de redskap vi fått med oss. En kamrat utsågs att ansvara för de gemensamt ägda redska­pen. Plötsligt fick en av oss svår tandvärk. Det var en lång och besvärlig väg till tandläkaren nere på kyrkplatsen. På skämt sade då vår förrådsförvaltare:  -  Kom ner till boden tidigt i morgon, så ska jag dra ut tanden. Morgonen därpå fick förrådsmannen ta fram en prima hovtång och dra ut tanden. Ändå tror jag att offret lever än i dag.

Utdrag ur "Kolonisterna på hjortronmyrarna", en pendang till "Maria Magdalena Mathsdotter - Kungen, samekvinnan och dn franske pastorn"

Recensioner: Se hemsidan http://home.swipnet.se/Alerta