Watch it Live AB

ITALIEN ÄR SOM EN STÖKIG TONÅRING... AV MARCUS BIRRO

Blogginlägg   •   Nov 08, 2010 10:36 CET

Italien är som en stökig tonåring. Presidenten ligger med en artonåring som kallar honom ”Papi”. Han är gammal nog att vara hennes farfar. Berlusconi dök för en tid sedan upp på hennes artonårsfest och alla undrade om han var hennes pappa, hennes farfar eller hennes älskare. När sådana frågor dyker upp kanske man borde dra de berömda öronen åt sig. Jag talar med en del som faktiskt röstat fram honom och som gjort det mer än en gång, men de bara ler och himlar med ögonen. I Italien behöver inte en röst på någon betyda att man tycker som honom eller henne. Alla vet att staten pissar på folket när det verkligen gäller. Allt är en show. Hela tillvaron är en stor upplyst scen.


Varje söndag dukas smörgåsbordet upp. La Domenica Sportiva heter programmet där vuxna män (och yngre damer) pratar om fotboll i alla upptänkliga former. Man vevar repriser, intervjuar spelare, attackerar domare, hyllar vinnarna och föraktar förlorarna. Det är en skrämmande vacker värld. Det är motbjudande men upphetsande. Som porr.


La Domenica Sportiva handlar sitt namn till trots enbart om fotboll. Det sänds sent på söndagskvällarna och har visat bilder från veckans omgång sedan 1954. Nu för tiden slutar det sällan efter klockan ett på natten och vid det laget har slipsarna åkt av, samtalsnivån trissats upp så man blivit tvungen att sänka volymen och programledaren har för länge sedan (det tar en minut ungefär) släppt alla former av opartiskhet. Det är sagolikt underhållande. I programmet fanns tidigare, de tog bort det till den här säsongen, något som kallas Moviola. Där skärskådas alla domare från alla matcher med en pervers noggrannhet. Man kan visa en reprisbild av en tackling fram och tillbaka i fem minuter, säkert hundra gånger, och sedan sitter en nickande jury bestående av gamla fotbollsstjärnor och avkunnar domen.

 

Oftast erkänner de själva efter att ha fått se en situation hur många gånger som helst, att det är omöjligt att avgöra om det ska vara gult kort eller inte. Detta hindrar dock inte den församlade juryn från att skoningslöst kritisera domaren som till skillnad från experterna, haft bråkdelen av en sekund på sig att komma till ett beslut. Hur som helst är La Domenica Sportiva en skamfull njutning. Det är fotboll i Nobelklass. Det går inte ett avsnitt av det utan att man ser spelet på ett nytt sätt, från nya vinklingar. Den kärlek och den passion som italienarna visar fotbollen är ibland läskig men den är samtidigt fullständigt magisk.


Sommaren 2000 var det i EM. Minns ni semifinalen mellan Italien-Holland? Vilken galen match! En av de bästa detta årtionde.Zambrotta utvisad i första halvlek. Två missade straffar under ordinarie tid för Holland. Tottis magiska chipp och den store Toldos sagolika räddningar. I finalen gjorde Delvecchio 1-0 för Italien och strax före slutet kommer Del Piero fri men missar. Strax därefter har Frankrike kvitterat och övertiden blir en formsak. Anders Frisk dömer.Jag sitter i ett hörn på italienska föreningen i Gamlestan och gråter. Det är varken första eller sista gången.


2002 sitter jag på en annan restaurang nära Linne’gatan och ser Sydkorea (och domaren från helvetet, Moreno) skicka hem Italien. Det är plågsamt. Det är som att skära i ett infekterat sår. Hela Sverige skrattar. Alla hatar Italien. Jag sitter ensam hemma framför en taskigt upptinad fiskgratäng och en starkbärs och försöker glömma eländet.2004 blir det ännu värre. Italien spelar ut Sverige efter noter men lyckas inte punktera matchen och sedan kvitterar Zlatan med ett fullständigt galet vackert mål. Min mobil fylls av inkommande hat. Det är som att öppna kranarna till hela världens skithus. 2006 går i sorgens tecken. Vi förlorar två små för tidigt födda barn och när VM börjar är jag för sönderslagen för att få ihop bitarna. Jag lider mest. Men så sker något mycket märkligt. Jag lägger över min sorg i det där landslaget. Gli Azzurri blir en ställföreträdande bön. Deras (som är min) seger hjälper mig i min sorg. Jag och Gud har sagt upp bekantskapen. Tror jag. Men med ett snett leende har han rört sig närmare mig i soffan utan att jag märkt det.Italiens revansch på hela världen. Italien vinner VM och det har inte gått en enda dag sedan den där magiska natten den 9 juli 2006 som jag inte tänkt med varm, solidarisk kärlek på det där laget. Italien 2006 är tusen sagor. Grosso. Tottis straff. Del Piero som kommer fri i semifinalen på exakt samma sätt som 2000, under samma villkor men den här gången...Ja, den här gången... sätter han bollen högt upp i nättaket. Sex års svarta spöken rasar av honom.Vad jag älskar oväntade hjältar!


Som Materazzi i VM 2006. En blindgalen benknäckartyp som kommer in och blir en svan framför hela världens ögon. Eller som Fabio Grosso, en man som spelade i division tusen (typ) för sju år sedan och en magisk kväll i Berlin 2006 slår in en avgörande straff i en VM-final.Jag älskar sådana sagor eftersom det berättar för mig att det finns hopp, att också mitt liv kan tändas upp plötsligt av en gåva, en bön, eller bara en tanke. Att också mitt liv kan ändras i grunden och börja tindra. Jag tror vi behöver sagorna som flyktplaner ur tristessen. Italiensk fotboll är för mig den ultimata sagan och den är lika vacker att kliva in i varje gång. Det är inte bara sagolikt, utan också magiskt och underbart.

Marcus Birro

http://watchitlive.se/web/marcus_birro_om_italien.aspx