Urban Tribes

Jämmer och elände över en mumsmums

Blogginlägg   •   Jun 08, 2013 21:31 CEST

Någon skriker ”JAMEN KOM IGEN NU RÅÅÅÅ!”, ett barn hulkar till, en mamma slänger sig på knäna, blåser, tuggar, stirrar stint åt vänster. På andra sidan, en man, likaså han slängd för sina knän, frustar så det vita skummet kring hans mun yr. Ett annat barn kommer upp i falsett. Sen är hela barnaskaran uppstämd i en entonig gråtsymfoni värre än Beethovens 5:a.
Dagen är vacker, inte tu tal om det. Huset där vi är samlade allihop må vara ännu vackrare och utsikten… ja, suck… en drömmare som jag blir om än möjligt, ännu mer drömsk. Jag slår mig ned i en stol och njuter för en sekund av utsikten och det harmoniska livet. I handen, en uppfriskande dryck. Jag andas lantidyll. Ögonen sluts. Pulsen är låg. Någonstans mellan 39-41. 
Att det där lugnet ska förvandlas till en krigszon inom en akademisk kvart eller två, tror jag inte ens en utlandskorrespondent med näsa för oroliga områden skulle kunna lukta sig till. Nä, men så är det när en bunt idrottare med tävlingssinne träffas för att avnjuta en dag tillsammans. Då vet man aldrig när tändvätskan får fyr, om den går att släcka, eller om den eskalerar till adrenalinstint slagsmål. Nu vet jag inte om det var den nytända grillen som antände adrenalinet, som spred sig till närmsta löpare, som vilt viftande försökte släcka sitt eldhärjade hår, som i sin tur satte fyr på grannen, som I SIIIN TUUUR, skenade iväg som en löpeld genom hela sällskapet… Eller, om det bara var någon som sa ”NU ÄR DET TÄVLINGSDAGS!”.
De där orden är som att släppa ut en elefanthjord i porslinsfabriken. Jag skulle faktiskt säga katastrof.
Den kläckta idén om att köra ”midsommarlekar” i ett gäng tävlingspåverkade adrenalinpundare kan nämligen bara sluta på ett sätt…
Så här ber jag dig läsare att backa bandet. Åter till första stycket. Jag citerar ”Någon skriker ”JAMEN KOM IGEN NU RÅÅÅ!”. Scenen kan omöjligt vara obekant för dig som gillar att tävla. Den mest harmlösa tävlingen kan släppa loss demoner svartare än krut. För egen del drog pulsen upp i taket på två röda sekunder när jag hörde ordet ”tävlingsdags!”. Hjärtat bankade och slog. En stafett bestående av att ta en tugga av ett äpple i en vattenfylld balja, leta fram ett geléhallon från ett fat med mjöl, äta upp en kolarem utan att använda händerna, äta en mumsmums från en bricka med händerna på ryggen, och till sist, snurra fem varv runt en pinne för att sen ta sig tillbaka och växla. Jag menar, hur svårt ska det vara att ta det med ro? Att låta han, hon, den andre vinna.
Tystnad.
Jag måste få komma med ett erkännande.  Aldrig. ALDRIG att jag låter någon vinna över mig lättvindigt. Match är match. Hur simpel tävlingen än är. Jag vet, det kan vara väldigt tröttande att vara tävlingsmänniska. Men jag kan inte hjälpa det. Tankarna går självklart till de rara söta små barnen som inte förstod att det bara var lek. Eller var det lek? Nu är jag faktiskt osäker. 
Solen sjönk ett uns på himlen och svalkade av våra tävlingsvettiga kroppar. Pulsen blev återigen normal och vi satte oss till bords för att avnjuta en grandiöst utsökt middag, sida vid sida, åter vänner efter en hård batalj bland mumsmumsen. Jag slänger ett getöga över bordet – han där borta som förlorare, jag som vinnare (så klart). Men jag måste titta en gång till, har han mumsmums på näsan… Jag rynkar på pannan och undrar varifrån han har fått det.
Det är dock inte alltid av godo att vara tävlingsmänniska, men vi kan trösta oss med att det fortfarande är några veckor kvar till de riktiga midsommarlekarna och förhoppningsvis kanske vi kan ta våra förnuft till fånga och gå iväg och göra något annat under tiden små grodorna hoppar runt. Allt för barnen och allt för våra tävlingssinnens ro. 
Nu ska jag äta en mumsmums i samspråk med en bok. Lugnast så.  
/Ulrika