Ledarskapscentrum

Jag behöver dig, du behöver mig, vi behöver varandra!

Blogginlägg  •  2012-05-25 13:54 CEST

Om du tänker tillbaka på din skolgång så är jag ganska övertygad om att du kan dra dig till minnes någon person som så att säga var lite ”utanför”. Dessa personer återfinns i de flesta sammanhang. Personer som av någon anledning inte förmår eller tillåts ta sig in i den sociala gemenskapen. Orsakerna till detta kan vara många. Det kan till exempel bero på blyghet, social oförmåga och avvikande beteende, religiös tillhörighet, udda klädsel, annorlunda namn och utseende eller helt enkelt en rackans otur. Utanförskapet tar sig i regel uttryck i social isolering och avsaknad av goda och nära relationer till andra personer i det sammanhang man befinner sig (familj, skola, arbetsplats, idrottslag etc.). I vissa särskilt illasinnade fall kan det också vara förenat med fysiska och psykiska övergrepp i form av sparkar, slag, glåpord och utfrysning.

Om du tänker efter en aning så kanske du kan identifiera någon sådan person, som står lite eller mycket utanför gemenskapen, också på din nuvarande arbetsplats. Det kanske kan vara personen som man alltid ”glömmer” att bjuda med på after work, eller den som sällan eller aldrig möts av ett varmt leende och en glad hälsning då man möter honom eller henne i korridoren. Det kan vara personen som skryter, skrävlar och överdriver så fort han eller hon får chansen, personen som gör sig omöjlig att tycka om, eller personen som berättar den ena roliga historien efter den andra som ingen skrattar åt på riktigt. Kanske finns där någon som du och andra talar om men sällan med, eller så kanske det är personen som du har svårt att minnas namnet på trots att ni arbetat tillsammans i flera år.

Kan det rentav vara så att du själv någon gång varit den som varit utanför i något sammanhang? Om så är fallet så är jag tämligen övertygad om att det inte var någon särdeles angenäm upplevelse. Att inte få vara en del i en gemenskap eller att inte förmå att knyta band till och skapa goda relationer med människor i ens omgivning är, för att uttrycka sig milt, inget skoj. Anledningen är att socialt utanförskap och utstötning innebär att människans grundläggande psykologiska behov blir omättat, nämligen behovet av att uppleva samhörighet med andra människor (Baumeister & Leary, 1995). Behovet av samhörighet innebär att vi människor behöver känna att vi har andra människor som bryr sig om oss och som vi bryr oss om. Det innefattar en känsla av gemenskap och att man har andra människor med vilka man delar erfarenheter, upplevelser, mål, känslor och värderingar. Samhörighet mellan människor kan ses som ett ömsesidigt band där man förstår varandra, och känner sig trygg, respekterad och omtyckt/älskad.

Det är förhållandevis enkelt att se hur behovet av samhörighet har utvecklats hos människan genom tidsepokerna, då relationer mellan människor alltid varit en förutsättning för exempelvis fortplantning och för överlevnad.  Det är till exempel besvärligt att sätta sin avkomma till världen ifall man inte lyckas hitta någon person av motsatt kön som är villig att bemöda sig till åtminstone några minuters intim samvaro. Då det lilla barnet sedan gjort entré så är det förhållandevis hjälplöst utan närstående vuxnas hjälp, varför det är en himla tur att de nyblivna föräldrarna i de flesta fall omedelbart knyter an och formar ett rosaskimrande känslomässigt band till den nya familjemedlemmen. Genom hela livet behöver vi sedan andra människor för att klara de olika utmaningar och vedermödor vi ställs inför. Andra människor kan stötta oss och erbjuda en axel att gråta ut mot när vi är ledsna. De kan uppmuntra oss och få oss att känna positiva känslor såsom glädje, kärlek och stolthet. När vi stöter på allehanda problem privat, i skolan och i arbetslivet kan vi fråga andra människor om hjälp och råd för att hantera dessa problem och genom att liera oss med andra så kan vi skydda oss mot allehanda fiender såsom grannkvarterets råskinn, motståndarlag, konkurrerande företag etc. Kort sagt, utan goda relationer med andra människor så gör man en tämligen slät figur varför evolutionen låtit pränta in detta behov i den mänskliga arkitekturen så att vi redan från det vi är mycket små börjar söka vägar att tillfredsställa det (Baumeister m fl., 1995).

I en klassisk och vida citerad artikel av Roy Baumeister och Mark Leary från 1995, i den vetenskapliga tidsskriften Psychological Bulletin, ges den kanske mest övergripande forskningsöversikten om behovet av samhörighet (Baumeister m fl., 1995). De menar att behovet visar sig lika mycket i vår strävan efter att skapa relationer och knyta sociala band som i vårt motstånd mot att bryta de band som vi en gång format. Det sistnämnda visar sig exempelvis i form av den stora vånda och sorg som kan infinna sig då barnen flyttar hemifrån, vid skilsmässor och vid dödsfall. Men också i all enkelhet då arbetskamraten byter arbetsplats eller då projektgruppen färdigställt projektet och ska till att upplösas. Det visar sig i vår förmåga att hänga kvar i destruktiva förhållanden likväl som i den förhatliga sysslan att skicka julkort, som jag utgår ifrån att ingen människa egentligen tycker är någon särdeles angenäm syssla. Likväl så spenderar vi jul efter jul med stadigt stigande hög av julkort som bara ”måste” skickas till personer som vi knappt känner, eftersom de skickade till oss och vi inte vill riskera att skada relationen som skapats (Kunz & Woolcott, 1976). På samma sätt så sitter vi och nickar då arbetskamraten dryftar ett förslag på en arbetsplatsträff även fast vi invärtes håller på att spricka av det absurda i förslaget (se exempelvis Asch, 1951). För att inte tala om när chefen ber oss att ta den där arbetsuppgiften, som vi varken har tid eller lust till och som vi egentligen tycker är helt onödig, men lik förbaskat accepterar utan större protest (möjligen för att därefter ringa hem till vår sambo och beklaga oss).

Egentligen är det inte så konstigt att vi försöker tillfredsställa behovet av samhörighet med andra människor. Inte nog med att vi behöver andra människor för att klara oss genom livets alla utmaningar och vedermödor, för att få uppleva positiva känslor såsom kärlek och glädje och för att slippa känna de negativa känslor som ensamhet och utanförskap för med sig. Det är dessutom rent ut sagt livsfarligt att inte ha goda relationer. I en meta-analys (en slags sammanvägd analys av resultatet från många oberoende studier) utförd av Julianne Holt-Lunstad, Timothy Smith, och Bradley Layton, publicerad i den vetenskapliga tidsskriften PLoS Medicine, analyserades 148 oberoende studier, med data från drygt 300000 personer, för att studera sambandet mellan dödlighet och sociala relationer (Holt-Lunstad, Smith & Layton, 2010). Resultaten talade sitt tydliga och skrämmande språk. Avsaknad av relationer innebär en dödsfälla fullt jämförbar med välkända riskfaktorer såsom rökning och alkohol, och farligare än exempelvis fysisk inaktivitet och övervikt.

Summa summarum så har vi människor alltså (av ovan nämnda anledningar) ett grundläggande behov av att knyta an till andra människor och forma positiva och varaktiga relationer. Detta behov bär vi med oss ständigt och jämt, vilket innebär att vi inte stoppar ner det i en väska då vi exempelvis kommer till jobbet om dagarna för att plocka fram det på nytt när vi går hem. Tvärtom så erbjuder arbetsplatsen en arena där vi verkligen kan få detta behov tillfredsställt, likväl som den ytterst destruktivt kan blockera alla möjligheter till goda relationer. Inte minst kan ledarskapet utgöra en viktig källa till samhörighet, varför det som ledare är viktigt att känna till betydelsen av att forma och främja goda och trygga relationer med och mellan sina medarbetare. Om medarbetarna känner sig otrygg i relationen till sin ledare och gentemot varandra så finns risken att de förlägger onödig uppmärksamhet och energi på att oroa sig och våndas över detta, snarare än på att lägga fokus på sina arbetsuppgifter. Det vill säga, ett otillfredsställt behov av samhörighet försvårar eller förhindrar en individ att känna någon motivation till sitt arbete.

Det finns en historia som jag har hört återberättas i olika sammanhang. Den handlar om hur Moder Teresa en kulen dag på 90-talet var inbjuden föredragshållare på en stor konferens där drygt tusen höga chefer och ledare från olika organisationer var samlade för att lyssna. När den lilla taniga kvinnan, aningen försenad, äntrar scenen så tittar hon ut över auditoriet. Spänningen är förväntansfull och man skulle nästan kunna höra en knappnål falla. Efter en minuts tyst betraktande säger hon så: ”God morgon. Jag har bara två frågor. Känner ni era medarbetare? Tycker ni om era medarbetare?”. Därefter lämnar hon scenen och går och sätter sig. Jag låter det vara osagt huruvida historien är sann, men i vilket fall så åskådliggör den en visdom som går helt i linje med det som vi talat om i detta avsnitt. Behovet av att känna samhörighet med andra människor, privat såväl som inom yrkeslivet. I en Gallupundersökning (Rath, 2006) fann man att de personer som svarade ”JA” på den enskilda frågan om huruvida man ansåg sig ha en nära vän på sin arbetsplats i högre utsträckning (än de som svarade ”NEJ”):

  • Upplevde engagemang i arbetet
  • Var tillfreds med lönen
  • Hade nöjda kunder
  • Fick arbetet utfört inom utsatt tid
  • Hade roligt på jobbet
  • Var närvarande
  • Kläckte och delade med sig av idéer

Detta är rätt så viktiga argument för att man som chef och ledare bör ta behovet av goda relationer på allvar.

Stefan Söderfjäll, Fil. Dr (ovanstående är ett utdrag ur den kommande boken om motivation och ledarskap).

You haven't completed the steps for your Hosted Newsroom

You haven't entered a correct link to your helper.html file for your Hosted Newsroom. Go to Publish and complete the steps.