Ledarskapscentrum

Gamla studier, bestående kunskap

Blogginlägg   •   Aug 07, 2013 15:00 CEST

1962 genomförde Sam Glucksberg vid New York University en studie om så kallad functional fixedness.  Fenomenet var egentligen inget nytt i sig då det hade påvisats redan 1945 av Duncker i en serie experiment om problemlösning. Glucksbergs studie bidrog därför inte i någon större utsträckning till kunskapen om just functional fixedness. Däremot visade sig studien avslöja något relativt anmärkningsvärt om mänsklig motivation – att belöningar kan sätta käppar i våra motivationshjul.

I en serie experiment som publicerade i Dunckers bok On problem solving fick deltagarna bland annat lösa vad som har blivit allmänt känt som The candle light problem. I problemet (som illustreras i bilden ovan) är utmaningen att med hjälp av det tillgängliga materialet fästa ljuset på väggen på ett sätt som hindrar stearin från att droppa ner på golvet. Lösningen kanske förefaller självklar, genom att tömma lådan med spikar och använda spikarna för att fästa själva lådan på väggen skapas en plattform att ställa ljuset på. Lösningen ställer egentligen inte några högre krav på det vi kallar för intelligens. Det är snarare så att lösningen kommer av ett kreativt förhållningssätt. Lösningen kommer av att man tänker utanför boxen – ”boxtavligt” talat i det här fallet.

Vad Duncker (och många därefter) kunde visa var dock att deltagarna – den uppenbara lösningen till trots – behövde relativt lång tid på sig för att lösa problemet. Förklaringen ligger i fenomenet functional fixedness vilket gör gällande att deltagarna hade svårt att se att asken kunde ha fler funktioner än att vara en behållare för spikarna. När spikarna låg i lådan hade de helt enkelt svårt att se lådan som något annat än en behållare. Tömde man ut spikarna blev det plötsligt lättare. De såg därför aldrig den uppenbara lösningen. Inget konstigt med det men när Glucksberg replikerade Dunckers studie nästan 20 år senare gjorde han så med en viss twist. Glucksberg ville undersöka hur deltagarnas motivation påverkade deras förmåga att lösa problemet och benägenheten att drabbas av functional fixedness. Kunde mer motivation motverka deltagarnas benägenheten till functional fixedness och därmed få dem att lösa problemet snabbare?

Glucksberg utformade ett experiment där deltagarna delades in i två grupper. Den ena gruppen fick instruktionerna att deras uppgift var att lösa problemet i syfte att hjälpa forskarna att utvärdera hur lång tid det generellt sett tar att lösa problemet. Sådan information skulle vara användbar för fortsatt forskning och deras bidrag var således meningsfullt i bemärkelsen att de bidrog till kunskapsutvecklingen. Deltagarna i den andra gruppen fick veta att de belönades med pengar för sina prestationer. Ju snabbare de löste uppgiften desto mer pengar fick de i belöning. Antagandet var här att deltagarna som erbjöds belöningen skulle bli mer motiverade att lösa problemet, således anstränga sig mer och därigenom lösa problemet på kortare tid.

Resultaten var häpnadsväckande. De deltagare som erbjudits belöning behövde i genomsnitt 11 minuter och 8 sekunder för att lösa problemet. Deltagarna som arbetade under tron att de bidrog till fortsatt forskning löste problemet med en genomsnittlig tid på 7 minuter och 41 sekunder. Över 3 minuter skiljde med andra ord grupperna åt. Resultaten gick därmed tydligt emot rådande föreställningar om hur människors motivation påverkar deras engagemang, kreativitet och också resultat. Personer med mer motivation borde sannolikt vara mer engagerade, anstränga sig hårdare och därmed göra bättre ifrån sig… eller?

Även om det kanske inte stod Glucksberg och kollegor helt klart där och då har de senaste decennierna av forskning och teoriutveckling kunnat visa att Glucksbergs resultat egentligen är långt ifrån så anmärkningsvärda som de kanske framstod. Förklaringen, vet vi idag, ligger i att människans motivation inte helt och hållet är en fråga om grad utan också en fråga om typ. När det kommer till kreativitet, uthållighet och liknande har det visat sig att hur stark drivkraft vi har inför en uppgift är av mindre betydelse än var vi hämtar den drivkraften. Vad Glucksberg visade var egentligen att de olika grupperna hämtade sin motivation ur olika källor och den ena källan visade sig vara mer gynnsam när det kom till kreativ problemlösning.


Inre respektive yttre motivation

Forskning inom ramen för den så kallade Self-Determination Theory (SDT) har visat att vi människor är aktiva av naturen. Utan en inneboende drivkraft att lära oss, att utvecklas, att bemästra och att knyta sociala band skulle vi inte bli långlivade på denna planet. Precis som vi har biologiska behov av föda, sömn, fortplantning osv tycks vi ha psykologiska behov. I SDT brukar dessa delas in i behoven av att få känna autonomi – att känna frihet att styra sitt eget beteende, att få känna kompetens och meningsfullhet samt att relatera till andra och tillhöra ett socialt sammanhang. Sådana psykologiska behov är källan till inre motivation. Samtidigt kan vi människor motiveras av raka motsatsen. Yttre påfrestningar eller belöningar kan styra vårt beteende. Rädsla för repressalier, strävan efter belöningar eller viljan att upprätthålla en viss självbild kan vara en stark yttre drivkraft.

Som yttre betraktare kan det vara svårt att sluta sig till varför en individ agerar som han eller hon gör. Yttre och inre motivation kan utgöra precis lika stora drivkrafter och ser man bara till frekvensen och intensiteten i vad en individ gör går de knappast att skiljas åt. Däremot har individens upplevelse, resultaten och konsekvenserna av att agera med laddning ur respektive motivationskälla visat sig variera kraftigt. Högre grad av inre motivation har sammankopplats till flertalet positiva utfall – kreativitet, uthållighet och välmående är några sådana konsekvenser.

Ett problem uppstår dock när vi blir belönade för våra ansträngningar. Detta tenderar att öka graden av yttre motivation och den inre motivation undermineras. Metastudier (ex Deci m fl, 1999) har visat att så är fallet och detta kan förklara vad som hände i Glucksbergs studie. Deltagarna som erbjöds belöningar upplevde plötsligt att något yttre styrde deras beteende - en högre grad av yttre motivation - vilket resulterade i lägre grad av inre motivation. Därav underminderades kreativ förmåga vilket kom till uttryck i ökad functional fixedness. De deltagare som istället motiverades av att bidra till forskningen fann uppgiften mer meningsfull och upplevde därigenom ökad inre motivation och ökad kreativ förmåga. Belöningar kan med andra ord ha en negativ inverkan på vår motivation och vår kreativa förmåga. När det kommer till uppgifter som kräver kreativitet är det sannolikt så att vi har mer att vinna av att tillgodose människors psykologiska behov än av ett omfattande belöningssystem.

Tycker du att detta låter intressant? Titta i så fall gärna närmare på Ledarskapscentrums koncept Behovsanpassat ledarskap - ett ledarskapsdrama i två akter som är en interaktiv träningsmiljö där ledare får hjälp att träna just sin förmåga att motivera sina medarbetare. Du kan läsa mer om utbildningen här.

Om du är intresserad av att läsa mer om denna motivationsteori och hur den kan tillämpas i praktiken i ledarskapet så kan du läsa boken Behovsanpassat ledarskap av Ledarskapscentrums Stefan Söderfjäll. Boken finner du här.


Källor:

Duncker, K. On problem-solving. Psychol.Monogr., 1945, 58, (5, Whole No. 270).

Glucksberg, S. (1965). The influence of strength of drive on functional fixedness and perceptual recognition. Journal of experimental psychology, 63(1), 36-41.

Deci, E. L., Ryan, R. M. & Koestner (1999). A Meta-Analytic Review of Experiments Examining the Effects of Extrinsic Rewards on Intrinsic Motivation.Psychological Bulletin, 125(6), 627-668.


Av Christopher Svensson, leg. psykolog, Kontakt: christopher.svensson@ledarskapscentrum.se