Alerta Bokförlaget

Kolonisternas ankomst till Mötingselberg

Blogginlägg   •   Jul 20, 2012 16:06 CEST

Kolonisten Johan Ågren berättar:

"Mötet beslöt sig för Mötingselberg åtta kilometer utanför Vilhelmina som boplats. Detta meddela­de vi sedan kolonisationsnämnden. Vi fick till svar att det bara var att resa. Det var sexton modiga män som anmälde sig.

Nu började de första bekymren för oss som skulle bli nybyggare i Norrland. Vi var ju helt medellösa, eftersom vi varit arbetslösa hela vintern. Någon förslog då att vi skulle besöka alla fabrikerna i Eskilstuna och be ägarna om verktyg och annan utrustning för vårt företag. En kommitté på sex man tillsattes för att besöka de om­kring hundra fabrikerna i Eskilstuna. Resultatet av “uppvaktning­en” blev storartat. Vi fick hela två vagnslaster med kokkärl och verktyg av alla de slag.

Några exempel ur högen: Fil-Öberg gav oss t ex tio lådor filar. En firma (Stenmans) lånade oss två hästar gratis, så vi kunde hämta allt vi fått och lasta det på järnvägsvagnar. Men hur skull vi få vagnarna till Norrland, då vi ej hade något att betala frakten med?

Då sände vi två man till Stockholm som skulle övertala kolonisa­tionsnämnden att betala både frakten och vår resa till Norrland. Det lyckades, så nu var allt klart för resan. Däremot måste de som var gifta och förlovade lämna kvar sina kvinnor i Eskilstuna. Vi visste inte, om det fanns husrum när vi kom fram.

Så började resan mot det okända. Hur vi skulle klara oss fick väl framtiden utvisa. En del optimister trodde det bara var att sätta plogen i jorden och skaffa kor.

Den 22 april anträddes resan till Vilhelmina. Inlandsbanan var ej öppnad för trafik längre än till Vilhelmina kyrkplats. Vi måste därför övernatta där och samtidigt ordna med proviant för färden till Mötingselberg dagen därpå. I detta sammanhang vill jag berätta en liten episod som visar hur litet en del av oss kände till om vad som växer i övre Norrland.

På en matservering på kyrkplatsen beställde vi kött och potatis. Det var mandelpotatis — liten och krokig. Några kamrater tog för sig av köttet och såsen och väntade sedan på potatisen. Men en upptäckte skålen med mandelpotatis på bordet. Han ropade för­tjust: — Se vilka fina prinskorvar! Sedan tog han tre, fyra stycken “pären” och la dem oskalade i såsen. Tablå!

Dagen därpå tog vi oss till Mötingselberg. Jägmästare Petré visade oss vägen. Det fanns ingen bruten väg till vårt blivande hem. Endast ett skidspår ledde dit. Snön var en halv meter djup, trots att det var i april månad. De flesta av oss “kolonister” hade endast lågskor på fötterna. Jägmästarn som hade stövlar trampade upp spåret. Som en flock renar traskade vi efter honom. (Denna syn skulle vara något att visa på TV-skärmen. Nu när det finns så många transportmedel att välja på.)

Klockan tolv på natten kom vi fram. Vi fick logi i ett övergivet kronotorp. Alla sexton trängdes i ett kök och en kammare på tre, fyra meter. Mat fick vi laga på en liten järnspis. En kock utsåg vi genast. De övriga gick ut på arbete. Svårast var det på nätterna i vår trånga boning. Vi fick ligga på golvet allesammans. Det fanns varken sängar eller sängkläder. Värst var det för kocken som först av alla skulle upp och koka kaffe på morgonen. Han fick åla sig fram till bordet mellan alla sovande karlar. Men det gick ändå bra för vi var beslutna att ha allt gemensamt och arbeta gemensamt.

Efter en vecka kom “våra” järnvägsvagnar till Vojmåns station. Först bar vi hem det som mest behövdes: yxor, sågar och kokkärl.  Vi fick låna en presenning av järnvägarna för att täcka över resten av materialet, tills vi fick tid att bära hem det. Allt bars på ryggarna på en smal skogsstig. På några myrar var spänger lagda. Där gick vi balansgång. Fortsättning följer

Avsnitt ur dokumentärromanen "Kolonisterna på hjortronmyrarna"

Se även hemsidan: http://home.swipnet.se/Alerta