Sveriges Kommuner och Landsting

Kommuner och kvinnojourer oroade för framtiden

Blogginlägg   •   Jul 02, 2013 10:59 CEST

Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är ett allvarligt samhälls- och folkhälsoproblem. Kommunerna har ett viktigt ansvar att ge våldsutsatta kvinnor och barn som upplever våld det stöd som de behöver.

Just nu pågår det ett paradigmskifte i kvinnofridsarbetet som innebär att kommunerna i allt högre utsträckning ska ta ansvar för de utsatta. Detta har efterfrågats av staten, men också av ideella kvinnojourer som historiskt är den främsta aktören på området.

Kvinnojourerna har drygt trettio års erfarenhet och kunskap av kvinnofridsarbete, få andra kan ge våldsutsatta kvinnor och barn lika bra stöd. Utöver skyddade boenden erbjuder kvinnojourerna en mängd stödinsatser. De utgör ett viktigt komplement till kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor. Många jourer är uppskattade utförare av socialtjänst.

Kommunerna är angelägna om att förbättra kvaliteten i sina verksamheter. De vet att det finns många brister och ofta vad som krävs för att åtgärda dem. Samtidigt vet man vad som inte behövs: ännu fler nya regler och riktlinjer. Regeringen har på senare år, i sin välmening, gett nära 40 olika regeringsuppdrag till olika myndigheter på kvinnofridsområdet. Och i denna samhällsförändring finns det en statlig bild av hur läget borde vara som ofta är långt ifrån verkligheten och hur arbetet har organiserats hittills. Kommunerna såväl som många kvinnojourer är oroade för framtiden.

2007 genomfördes en ändring i Socialtjänstlagen som stärkte kommunernas ansvar för våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Därefter har Socialstyrelsen tagit fram förtydliganden och allmänna råd om hur socialnämnder runt om i landet ska säkra att verksamheter håller tillräckligt hög kvalitet.

Enligt förtydligandena lyder kvinnojourerna under socialtjänstlagen och de utför socialtjänst när en våldsutsatt kvinna hänvisas till kvinnojouren av socialtjänsten. De delar av kvinnojourerna som utför socialtjänst ska avtalas och det läggs vikt vid att förtydliga vad som är verksamhetsbidrag och vad som är köp av tjänst efter biståndsbeslut. Förtydliganden rör även att lagen om offentlig upphandling, LOU, eller lagen om valfrihetssystem, LOV, gäller om en kommun köper tjänster av en ideell kvinnojour för mer än 248 000 kr per år.

Men kvinnojoursverksamheter har inte upphandlats i någon större utsträckning, finansieringen har historiskt skett genom olika kombinationer av verksamhetsbidrag och dygnsavgifter för våldsutsatta. Detta eftersom kvinnojourer både tar emot kvinnor som kommer via socialtjänsten och de som kommer på egen hand och inte vill ha kontakt med socialtjänsten.

Det är också svårt att formulera kvalitetskrav och kvalitetskriterier på ett sätt som stämmer med lagens krav, och idéburna organisationer är ovana vid eller ovilliga att lägga anbud som klarar en prövning. Därför kan nu kommunala upphandlingsförfaranden leda till att kvinnojourerna antingen avstår från att lämna anbud, eller att de konkurreras ut av andra privata utförare som är duktiga på att lägga anbud men som inte har samma långa erfarenhet.

Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, prioriterar kvinnofridsområdet högt och har ett kongressuppdrag att stödja medlemmarna i deras utvecklingsarbete. Förbundet anser att Sverige inte är skyldigt att ha så stränga regler för upphandlingar av vård- och omsorgstjänster som vi har i dag. LOU bör ändras så att kommuner får ett större utrymme att reservera upphandlingar som avser vård och omsorg för icke-vinstdrivande organisationer och företag.

Förbundet ser även kritiskt på att Socialstyrelsen, inom ramen för ett regeringsuppdrag, överväger om skyddande boenden ska vara tillståndspliktiga enligt de så kallade HVB-föreskrifterna. Risken är att ideella organisationer inte alltid har möjlighet att leva upp till höga krav om exempelvis standard på lokaler eller bemanning. Antalet skyddade boenden kan bli färre.

I början av nästa år aviserar Socialstyrelsen föreskrifter på området. Sammantaget handlar det om en stor ambitionshöjning och nya krav för kommuner att leva upp till och anpassa sina verksamheter efter.

Det är också viktigt att påtala att staten höjer kraven på kommunerna utan att ha reglerat om en ersättning för deras ökade ansvar. Allt större resurser behöver nu användas för att höja kvaliteten i den egna kommunala verksamheten. Som följd varslar flera kommuner om att de kan bli tvungna att minska sina verksamhetsbidrag till kvinnojourerna.

Kommunerna bör därför tillföras medel enligt finansieringsprincipen. Extra resurser behöver dessutom tillskjutas direkt till de ideella kvinnojourernas fristående kärnverksamhet så att de kan fortsätta att vara ett viktigt komplement till kommunernas verksamheter.

Nu krävs det politiska beslut. Först när det tas ett helhetsgrepp på statlig nivå, både vad gäller lagändringar och styrningen på området, kan utvecklingen i kvinnofridsarbetet säkras på lång sikt.

Lennart Gabrielsson
1:e vice ordförande SKL

Debattartikeln har publicerats på dagenssamhälle.se, 2013-07-02.


Kontakt

Pressjour: 08-452 71 01

Följ SKL på Twitter:
twitter.com/s_k_l

Gilla SKL på Facebook