Tria Studentfacket

Kriget om lönen

Blogginlägg   •   Feb 15, 2011 14:52 CET

Nu är det fack-krig på gång! Organisationen Ledarna gick i söndags ut i en debattartikel i DN med åsikten att bland annat vi inom TCO har en förlegad syn på lönepolitiken när vi förhandlar fram siffror för årlig löneökning  i våra centrala kollektivavtal. De menar att de flesta arbetstagare hellre skulle löneförhandla helt själva, och att det är därför som facken nu tappar medlemmar.

Nyheterna kallar det här för ett fack-krig, och Sture Nordh, TCOs ordförande, har replikerat frågan både i morgon-TV samt på TCOs hemsida.

I de allra flesta fall ingår individuell löneökning i den modell som kollektivavtalen förhandlar fram. Det som förhandlas centralt är ramarna för förhandlingarna och bottennivån för den årliga löneökningen. Vi tror att det är bra att vi har bottensiffror i avtalen för den årliga löneökningen, eftersom de siffrorna fungerar som en mininivå när företag tyckt att det varit ett dåligt år. För företag tycker ofta det. Men en central förhandling om bottensiffror behöver inte utesluta att den anställde får förhandla själv också. De flesta arbetsplatser med kollektivavtal har också individuella lönesamtal, där man får prata med sin chef och förhandla om hur stor löneökning man ska få i år.

Ledarna pekar på att det är många som upplever att de har svårt att påverka sin egen lön. Och det är såklart ett problem. På arbetsplatser med siffor i avtalet är det i alla fall lättare, för där har arbetsgivaren tydliga lönekriterier som visar varför man får den lön man får och hur man ska göra för att höja den. Dessutom har man tydliga ramar för lönesamtalet så att både arbetsgivare och arbetstagare vet hur det ska gå till. 

Att man ska få årlig löneökning överhuvudtaget är inget som står i lagen. Det förhandlas fram mellan arbetsgivarorganisationer och facken. Hos arbetsgivare utan kollektivavtal är det inte alls självklart att man får regelbunden löneökning.

Utan att använda min vän som inte fick tjänstepension som ett ständigt skräckexempel, så råkade hon ut för även detta. Arbetsgivaren har inte kollektivavtal och det står ingenstans i hennes anställningskontrakt att hennes lön ska höjas. Någonsin. När hon känner att det börjar bli dags att höja lönen så måste hon alltså initiera ett samtal med sin chef och hitta på en siffra, tagen ur luften. Är det lättare att förhandla på det sättet? Jag tycker att det verkar svårare. Arbetsgivaren kan ju dessutom säga blankt nej.

Utan grunden för lönesamtalet och utan ramarna som förhandlas fram centralt lämnas allt till individen. Visst vill vi gärna tro att vi är skarpa förhandlare och att vi skulle kunna få ut mer pengar om vi förhandlade alldeles själva. Men att behöva göra det varje år… de flesta skulle nog få mindre och färre lönehöjningar.

Om vi tillsammans kommer överens om spelreglerna inför förhandlingarna gör vi det lättare för alla att kunna vara med, oavsett om man är ett ess på att snacka om sig själv eller inte. Det är på det sättet en mer jämlik lösning. Och det är just spelreglerna som man beslutar om i centrala avtal. Inte vad varje individ ska få i lön, det skulle ju vara omöjligt. Utan vad arbetsgivare som minst ska ge i årlig löneökning till sina anställda. Man kan komma överrens om att det inte blir någon avtalad löneökning det året. Arbetsgivarna har rätt att ge mer, och de anställda ska alltid ha rätt att förhandla upp ifrån det. Grundprincipen är att det ska ske i samverkan.