Alerta Bokförlaget

Kvinnoöden att påminnas om

Blogginlägg   •   Maj 23, 2014 11:20 CEST

Per Runessons recensension av dokumentärromanen  

För inte så länge sedan av Lilian O. Montmar

den 21 maj 2014 i Västerbottens-Kuriren återges nedan:

För inte så länge sedan kunde det hända i vårt land att unga kvinnor tog livet av sig för att de var gravida.I tv programmet ”Året var 1964” berättade Barbro Westerholm att fortfarande då kunde oönskad graviditet vara orsak till självmord. Så nära och ändå så grymt medeltida. Inte förrän1974 blev abort officiellt tillåtet utan särskilda medicinska eller sociala skäl.

För inte så länge sedan är titeln på Lilian O Montmars nya dokumentärroman,utgiven på bokförlaget Alerta. Det är en samling verkliga kvinnoöden som skildras, delvis som fiktion.Många kvinnors elände har denna bakgrund: man är fattig och ogift mor eller har för många barn. I en viss mening kunde man bestraffas för att man var fattig och begick just de förseelser som hör ihop med fattigdom. Man visste ofta inget om preventivmedel och aborter var omöjligt att ens föreställa sig. Det var olagligt och farligt om man försökte göra det själv,åtskilliga kvinnor avled efter sådana försök. Preventivmedel förbjöds 1910, och det var till och med olagligt att offentligt upplysa om sådana fram till 1938.

Boken är uppdelad i kapitel,ett för varje öde och med titlar som Annas bok, Elises bok, Lydias bok. Till dessa läggs lärorika avsnitt om tidens lagar och bestämmelser, som att kvinnor i statlig tjänst inte skulle få avskedas för att de gifte sig (!) eller blev gravida. Det var 1937. 

Ett av flera gripande öden är Magnhild. Hon växte upp i ett strängt prästhem i en norsk kuststad och var syster till Elise Ottesen-Jensen (1886–1973). Utan att riktigt förstå hur det hela gått till hade hon blivit gravid.Fadern blev rasande, sände henne till en barnmorska i Danmark, där hon sattes i husarrest.Hon födde barnet, vilket på hennes fars begäran togs ifrån henne. Hon blev elev på ett mentalsjukhus, förälskade sig i en yngling, som gav sig ut i första världskriget och skadades av en granat. Han hamnade på sjukhus i Belgien och förälskade sig där i en sköterska, vilket kom till Magnhilds kännedom.Hon blev med tiden psykiskt sjuk och tog 1932 sitt liv, in i det sista förskjuten av fadern. Hennes öde liksom andra i boken säger oss en hel del om dåtidens samhälle.

Magnhild var alltså syster till Elise Ottesen-Jensen. Här ett citatur kapitlet om Elise, som visar hur slagkraftigt hon kunde agitera. ”Å ena sidan har man en lag med hot om straffarbete upp till två år för den som överför könssjukdom på annan person.Så ohyggliga äro dessa sjukdomar,och så skadliga anser man dem vara både för den enskilde och för samhället. Men å andra sidan har man en lag som vägrar allmänheten kunskap om hur man ska skydda sig mot denna smitta!”

Med vårt nästa kvinnoöde är vi inne på Ester, och då förs vi från Sörmland till en av alla makter bortglömd by i Vilhelmina socken 1923. Hon var gift med Per Albin Andersson som började som stenhuggare och arbetade upp sig så att paret kunde sadla om och bli bönder, med tiden riktigt stora sådana med fyra anställda.

Det var de höjda priserna på mjölk, smör och kött under kriget 1914 som skapade dessa goda tider. Efter kriget försvann detta välstånd och de stod tomhänta och arbetslösa. De sökte arbete och tillhörde de 16 familjer från Eskilstuna som med statlig stöd fick mark i kolonatet Mötingselberg i Vilhelmina.Staten ville stoppa utvandringen till Amerika, hellre då Vilhelmina! Kolonisterna ingick i ett projekt som var, visade det sig, fullständigt vansinnigt.Det var bara Ester och hennes man som var vana odlare och mjölkbönder. För de andra gick det illa och efter ett par år, 1925,hade 13 av de 16 familjerna lämnat kolonaten.

Berättelsen om Ester har förmedlats till författaren av Elisabet, som är Esters dotter och författarens svärmor. Ester och hennes man har under 20-talet tre större och tre mindre barn och hur denna familj lyckas rent fysiskt överleva är en gåta. Tala om uppfinningsrikedom och energi!Så till exempel skaffar Ester sig en vävstol och en spinnrock.

Hon syr duntäcken och kuddar och låter barnen samla in fågeldun, som hon rengör och fyller täckena med. Hon syr lakan av mjölsäckar som är av starkt, vitt lärft. Örngotten syr hon av hemvävt bomullstyg i olika tvättäkta färger för att kunna koka dem med övrig tvätt.Dock blir livet blir inte lättare när Per Albin efter tre år lockas iväg till Brasilien av missionären och pingstvännen Daniel Berg. Han blir borta två år och återvänder inte oväntat med tomma fickor.

Hur livet levdes på dessa bosättningar finns även skildrat i Sune Jonssons Bilder från den stora flyttningen.En randanmärkning, att någon1917 hörde nyheter ”på radion”,men sådan fick vi först 1925 i vårt land.

Lilian Montmars bok är med alla sina människoöden levande historia som visar hur utsatta kvinnorna kunde vara, en välbekant historia värd att påminnas om – ”för inte så längesedan”.PER RUNESSON