Alerta Bokförlaget

Litteraturkritik anno 1930 Avsnitt 1

Blogginlägg   •   Feb 25, 2011 10:21 CET

Hur skulle vårt samhälle se ut idag utan författare som Moa Martinsson, Vilhelm Moberg, Per-Anders Fogelström, Jan Fridegård och Karin Boye?

Den första generationen arbetarskildrare, de som även kallas ”de borgerliga”, debuterade kring 1910 i Sverige. De kom från medelklassen eller var lantbrukarsöner och skildrade borgerliga miljöer. Författare som Elin Wägner och Norrlandsskildraren Ludvig Nordström arbetade tidvis även som journalister och lärde sig skriva rappt, åskådligt och medryckande. Martin Koch var en av de första författarna som skildrade arbetarklassen i Sverige och sömmerskan Maria Sandel var en av de första autodidakterna som skrev realistiska berättelser om stadsproletariatet; om förtryck och om orättvisor i samhället. Även Dan Andersson tillhörde de självlärda arbetarförfattarna. Dessa författare fullföljde 1880- och 1890-talens realism och naturalism i Strindbergsk och Söderbergsk tappning.

I början av 1900-talet kom Freuds psykoanalys, som skulle bana vägen för en öppen livsstil och befria människorna från hämningar och neuroser. Såväl Per Lagerkvists diktsamling Ångest, 1916 och samlingen Onda sagor som Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping är goda exempel på tiotalisternas inspirationskällor.

Som grädde på moset utkom den adliga Agnes von Krusenstjernas romanserie om Tony som skildrar en ung flickas utveckling till kvinna. Hon skrev om allt från ung erotik till homosexualitet och incest och öppnade därmed vägen för realistiska skildringar av kärlek, äktenskap och familj. I början av 30-talet föranledde denna romanserie en het debatt om öppenhet och moral i litteraturen. En del kritiker skrämdes och skämdes, ansåg att ”adelsdamen” borde visa ”god ton” i sin skildring av det erotiska, men deras kritik bemöttes av en lång rad skribenter som ville rasera tabumurarna kring sexualiteten i ren Freudiansk anda.

Efter första världskriget hade man bildat Nationernas Förbund för att säkerställa en utveckling mot demokrati och efter rösträttsreformerna befann sig arbetarklassen i många länder på frammarsch. I Sovjetunionen pågick ett samhällsexperiment som fascinerade eller skrämde, i Italien och Tyskland uppstod fascistiska rörelser. I slutet av 20-talet diskuterades experimenterande romanförfattare som Joyce och Hemingway i litteraturartiklar och impulsgivare som Apollinaire, Sandburg och Eliot presenterades genom översättningar till svenska.

Nya bildningsvägar öppnades för de stora massorna genom folkhögskolorna och folkrörelsernas bildningsverksamhet. I Sovjetunionen uppstod den socialistiska realismen. För många hugade författare blev biblioteken till universitet och de bildade sig på egen hand genom att läsa böcker av Zola, Gorkij, Majakovskij, Jack London och inhemska föregångare som Strindberg och Dan Andersson. Den en gång av prästerskapet påtvingade läskunnigheten, som kontrollerades genom husförhören för att fostra folk till lydnad och underkastelse, ledde till att underklassen började läsa och diskutera Överhetens lagar och förordningar och därigenom även började ifrågasätta dem.  

Proletärförfattarna hade skrämt vettet ur borgerligheten. Man var skräckslagen för att klasskampen skulle utmynna i ett socialistiskt samhälle, särskilt om man betraktade de protestdemonstrationer som ledde till dödsskjutningarna i Ådalen 11 dagar senare, den 14 maj 1931...

Fortsättning följer...

Lilian O. Montmar, författare

hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta