Lekhagen.se

Lyckligt vilse

Blogginlägg   •   Okt 19, 2012 09:28 CEST

Jag har inget lokalsinne. Och då menar jag inte: "släpp ner mig i en skog mitt i natten, å jag har svårt att navigera efter stjärnorna.". Nä, mer: "Jag körde precis 5 mil åt fel håll på E4an", "Jag hamnade i Södertälje (40 min söderut) när jag skulle till Ulriksdal (15 min norrut), med GPS." Vi pratar alltså om en defekt. En total avsaknad av förmågan att hitta.

Nu har jag precis flyttat ut till förorten. Och med min oförmåga att hitta är det lätt att tro att pendeltåget passar mig perfekt. Det gör det inte. Man kliver på, man hoppar av. Tre timmar om dagen, fem dagar i veckan. På vägen händer det absolut ingenting. I n g e n t i n g.

Tills en dag då jag kom på att jag kan gå vilse, med flit.

Varje morgon (som kalendern tillåter det) försöker jag numera hitta en ny väg till jobbet. Jag hoppar av på okända stationer och försöker ta mig därifrån via andra färdmedel eller en längre promenad. Det är lite som att vara mitt i en gåta och leta efter tecken. Jag kommer till platser jag aldrig sett förut och börjar spana:

"Jaha, ditåt går skolungdomarna, känner jag till någon skola i närheten?", ”De flesta bilarna kör ditåt, ligger det någon större väg där?”, "Och där går kontorsfolket, vet jag något företag som ligger här?". Oftast känner jag förstås inte till någonting, eftersom jag inte vet var jag är. Jag ger mig själv en stund, sedan plockar jag fram GPS:en och vänder på klacken. För rätt väg är sällan den jag valt. Men det gör inte så mycket. Jag får tänka och röra mig aktivt. Och jag kan prova igen i morgon, varje vecka.

En lärare uppmanade oss en gång att ta en ny väg till jobbet – för att få nya perspektiv och öka vår kreativitet. Den gången älskade jag min morgonpromenad efter vattnet, så jag ville inte byta väg. Istället tog jag mig långt utanför min bekvämlighetszon och gick baklänges hela vägen. Jag var tvungen att fokusera på helt nya saker för att hålla kurs, balans och inte krocka eller kikna av generat fniss. Då var jag inte vilse, men jag gjorde något helt nytt som utmanade mig. Promenaden gav många nya perspektiv, och leenden.

När vi gör saker som vi alltid har gjort medför det sällan någon större utmaning. Vi går på autopilot. När vi är vilse däremot måste vi plötsligt se oss omkring, fundera över var vi är, leta efter tecken, prova–omvärdera–prova. Detsamma gäller med träning och andra saker i livet. Du testar säkert väldigt mycket nytt, men hur ofta testar du något utanför din bekvämlighetszon, så att du är helt vilse?

Kajsa Bergqvist sa en gång: ”Det är först när det har gått riktigt dåligt, som det har börjat gå riktigt bra. Det är då jag har vågat ifrågasätta och prova nytt.”

Att vara vilse är inte en defekt, det är en förmåga.
Utnyttja den.

//Lena Norrman, Lekhagen.se