Ledarskapscentrum

Mer om ProMES - Om pinnar och poliser

Blogginlägg   •   Jul 26, 2013 17:53 CEST

Att polisen har fått utstå hård kritik det senaste året har väl knappast gått någon förbi. Dagstidningarna rapporterar regelbundet om polisens organisatoriska brister och vilka konsekvenserna blir för organisationens resultat. Extra hård kritik riktas mot den ”pinnjakt” som skall ha resulterat i att polisen tar genvägar för att nå uppsatta mål vilket resulterar i att utredning av alvarlig brottslighet haltar. Säkerligen är en del av kritiken befogad men mitt i denna sörja finns ett och annat exempel på seriösa initiativ till att höja kvalitet och produktivitet i poliskåren – initiativ som intressant nog påminner om just pinnjakt. Ännu intressantare blir detta när det framkommer att resultaten, till skillnad från massmedial kritik, granskats och publicerats i en vetenskaplig tidsskrift.

Det senaste året har man så gott som dagligen kunnat läsa om bristerna i polisens organisation och det sätt på vilket polisen utför sitt uppdrag. Uteblivna tillbudsrapporter och rädsla att kritisera är några av de brister i organisationen som uppdagats. Starkast kritik riktas dock mot den ”pinnjaktshets” där siffrorna i sig är viktigare än att lösa alvarliga brott.

Problem som ovanstående är sannolikt inte begränsade till polisorganisationen. Efter att ha mött ett stort antal företag och verksamheter inom såväl privat som offentlig sektor vågar jag påstå att liknande problem är något som de flesta organisationer brottas med (eller undviker att brottas med trots att de borde). Denna fråga lämnar vi dock till en annan gång. Problem som ovanstående är hur som helst alvarsamma och då en skattefinansierad organisation brister i sådana avseenden bör det såklart komma till allmänhetens kännedom och en smula skarp kritik är såklart på sin plats. För att nyansera bilden kan det dock vara viktigt att också lyfta exempel på positiva initiativ i polisens organisation.

Expressens Anna Dahlberg skrev i höst en mycket klok krönika där hon lyfter fram konkreta förslag på hur man kan komma till bukt med problemen inom poliskåren. Tydligt är att Dahlberg bland annat efterfrågar en vetenskaplig förankring för polisens arbete, inte minst genom att följa andra länders exempel och ge polisutbildningen högskolestatus och därmed fostra blivande poliser i det kritiska förhållningssätt som är akademins signum. Dahlberg skriver bland annat:

Stoppa pinnjakten. Trots att rikspolischefen Bengt Svenson har blåst av den galna sifferjakten pågår den för fullt runtom i Polissverige. Poliser skriver av ärenden i förtid, fuskar och förhalar - allt för att frisera statistiken. Polisarbete är ett kvalitativt arbete till sin natur. Det måste styras av vetenskap och beprövad erfarenhet - inte av kvantitativa mål som mest påminner om Sovjetunionens femårsplaner.”

Dahlbergs krönika är i sin helhet ett viktigt och genomtänkt inslag i den pågående debatten. På en punkt har jag dock svårt att hålla med Dahlberg. Låt oss i detta inlägg fokusera på det här med att jaga pinnar som blivit så hårt ansatt. Det är för mig svårt att förstå hur man kan ha en vetenskaplig ansats samtidigt som man slopar kvantitativa mål och statistik. Istället är det just kvantitativa mål och statistik man bör arbeta mot men samtidigt se över hur dessa mål definieras och hur statistiken samlas in och används. Hur skall man annars ha någon som helst möjlighet att veta om man utför ett bra jobb?

Intressant nog finns det exempel på goda och vetenskapliga initiativ för att öka produktiviteten och kvaliteten i polisiärt arbete, genom just mätetal och statistik. Resultat av sådana initiativ har dessutom rapporterats i ett sådant kvalitetssäkrat och offentligt sammanhang som en vetenskaplig tidsskrift. Inom polisen har man alltså tidigare prövat en vetenskaplig ansats och då genom en sund genomtänkt modell för resultatmätning – kalla det ”pinnjakt” om man vill…

I mars 2008 publicerade Svenska Dagbladet ett reportage om ett mycket intressant initiativ i trafikpolisen i Örebro län vilket senare rapporterades i den vetenskapliga tidsskriften Journal of Criminal Justice. Kenneth Malm (VD och konsult för ProMES International Sweden AB) ledde det vetenskapliga arbetet med att introducera produktionsökningssystemet ProMES i organisationen och resultaten var mycket goda. Enligt SVDs rapportering visade implementeringen på goda resultat redan efter fem månader.

Efter en snabb genomläsning av den massmediala rapporteringen av polisens ”pinnjakt” och med en djupare inläsning av ProMES framgår det att initiativ som det som genomfördes hos trafikpolisen i Örebro knappast faller i samma kategori som den statistikjakt som fått utstå kritik. Den massmediala kritiken mot pinnjakt tycks i huvudsak handla om att poliser tvingas till att ta genvägar och fuska för att uppnå den statistik och de mål som satts upp. Att själv blåsa i alkometern för att få ett registrerat ”blås” är bara ett av flera exempel på hur man jagar pinnar. Bland annat leder detta till att fokus flyttas från att hitta vägar till effektiv brottsuppklarning till att hitta snabbare vägar att nå kvantitativa mål. Konsekvenserna blir bland annat att anmälningar läggs på hög och att de som fallit offer för denna brottslighet känner sig svikna av polisen. Samtidigt berättas om en kraftigt underbemannad yrkeskår.

Om arbetet struktureras på ett sådant sätt blir det ju tydligt att det system man arbetar utifrån motverkar genomförandet av det uppdrag man är satt att göra. Men vad skulle hända om de mål och den statistik man jagade formulerades i termer av att faktiskt lösa brott, lyckade ingripanden eller antal trygga gator? Hur skulle det se ut om en ”pinne” definierades som ett uppklarat brott eller som genomförandet av en viktig aspekt av att klara upp ett brott? Förmodligen skulle samma pinnjaktskritik inte längre beskriva ett logiskt hållbart scenario. Det tycks alltså vara skillnad på pinnjakt och pinnjakt. Den uppföljning man idag ägnar sig åt brister kanske i innehåll snarare än i grundtanke? Kanske är det så att även patrullerande poliser skulle vara motiverade att jaga pinnar om de upplevde pinnarna som relevanta, om statistiken uppfattades som meningsfull feedback och om poliserna själva fick vara med och definiera relevanta ”pinnar” i polisarbetet?

Detta sammanhang (att en underbemannad yrkeskår jagar statistik istället för att försöka lösa sitt uppdrag på bästa sätt) kastar nytt ljus över ProMES-initiativet i Örebro. En central fråga blir här om det är själva arbetet med statistisk utvärdering eller om det är vilken statistik man arbetar med och hur denna används som man bör ställa sig frågande till. Som ovan nämnt behöver mål och statistik inte vara väsensskilt från antal lösta brott och tryggare gator om statistiken som avses behandlar just brottsbekämpning. Vad det gäller just ProMES-metodiken är just frågan om vad statistiken behandlar av yttersta relevans vilket förklarar varför man fick så goda resultat i Örebro. ProMES kan således ses som en form av pinnjakt men där pinnarna som jagas är relevanta för uppdraget och tillämpas på ett sådant sätt att de styr och motiverar poliserna att genomföra sitt arbete. Genom att samla pinnar i ProMES-modellen för man således sin organisation mot att utföra sitt uppdrag på ett effektivare sätt och med högre kvalitet. Låt oss titta på hur ProMES fungerar och vad som var en ”pinne” i Örebro-projektet.

ProMES bygger på ett antal principer för produktivitetsökning och målet är att identifiera och mäta de aspekter som tillsammans utgör en god prestation och att ständigt återkoppla resultaten till de som skall stå för prestationen. ProMES är således snarare att betrakta som ett feedbacksystem än en utvärderingsmodell. Om den pinnjakt som kritiserats handlar om att försäkra sig om att nå vissa mål tycks ProMES snarare vara ett strukturerat sätt att fortlöpande arbeta med återkoppling för att hjälpa en arbetsgrupp att ständigt utveckla sin förmåga att prestera och leverera goda resultat. I ProMES-medtodiken är delaktigheten också en viktig komponent då den ökar arbetsgruppens motivation att arbeta mot ökade resultat. Pinnjakten tycks ha inneburit att kvantitativa mål påtvingats poliserna vilket medfört att poliser hittat genvägar för att nå dessa snarare än att genomföra sitt uppdrag. ProMES-initiativet i Örebro pekar istället på vikten av att låta poliserna själva vara med och definiera de aspekterna arbetsinsatsen på vilka de skall utvärderas – eller annorlunda uttryckt, vilka pinnar som är relevanta att jaga.

I Örebroprojektet definierades ett stort antal sådana ”pinnar” vilka tydligt skiljer sig från den statistikjakt som kritiserats. Låt oss ta ett exempel. I Aftonbladet (2012-04-14) berättar en polis om hur man fejkar alkoholkontroller för att uppnå ett förutbestämt antal. I Örebroprojektet fanns även antal alkoholkontroller med som en variabel – definierad av poliserna själva och i utförligare form. Att själv blåsa i skulle fortfarande vara möjligt men om man tittar vidare i hur man definierade indikationer i Örebroprojektet ser vi bland annat att det utöver det totala antalet kontroller också inkluderar aspekterna att mäta den procentuella andel kontroller som genomförts på personer som bedöms som ”högriskpersoner” eller procentuell andel kontroller genomförda på ”högriskställen” vilket alltså innebär att genomföra blåskontroller på personer som med större sannolikhet kör berusade och att genomföra kontroller på platser och vid tidpunkter där sannolikheten att träffa på en påverkad förare är större än på andra platser. Utöver detta definierade poliserna andra mätetal kring kontroll av hastighetsöverträdelser, farligt trafikbeteende och effektiv administration. På detta sätt bröt man ner arbetsprestationen i mätbara och relevanta beståndsdelar. Genom att sedan mäta dessa och återkoppla resultaten kunde poliserna själva se vad de borde fokusera på för att nå bästa tänkbara resultat. Pinnjakten blev på så vis en feedbackintervention snarare än en resultatutvärdering vilken kunde hjälpa poliserna att prioritera arbetsmoment för att nå bästa resultat. Om de kritiserade pinnjaktshetsen är ett sätt för arbetande poliser att tillgodose påtvingade mål är ProMES ett hjälpsystem för poliserna själva.

Vilka blev då konsekvenserna av ProMES-initiativet i Örebro? I studien som Pritchard m fl (2009) genomförde kunde man se ett antal positiva konsekvenser till följd av införandet av ProMES. Redan sex månader efter att ProMES-feedbacken introducerades som intervention kunde man se att produktiviteten såsom den definierats ökade markant. Man utvärderade också effekter på resultatmått som inte inkluderades i polisernas eget utvärderingssystem utan som snarare är övergripande målsättningar för polisens uppdrag. Resultaten av detta visade att antalet olyckor, antal trafikrelaterade skador och antal trafikrelaterade dödsfall minskade samtidigt som poliserna som ingick i studien uppvisade en mer positiv inställning till sin arbetsplats. Det bör också understrykas att polisstyrkan under samma period decimerades till följd av budgetnedskärningar. Slutsatsen man drog var således att införandet av ProMES resulterade i att poliserna gjorde ett bättre jobb och uppvisade en bättre attityd till sitt arbete trots att dom blev färre till antalet. Förklaringarna som författarna lyfter fram var dels att systemet hjälpte poliserna att få en tydligare bild av sitt uppdrag genom att systematiskt kartlägga viktiga aspekter av deras arbete. Dels gav systemet poliserna feedback på hur väl de utförde relevanta moment vilket resulterade i att de sökte effektivare sätt att genomföra sitt arbete. Dels hade systemet en motiverande effekt genom att poliserna fick vara delaktiga i utformningen samtidigt som de fick möjlighet att se hur deras arbetsprestation successivt ökade till följd av förändrade arbetsmetoder.

Med ovanstående i åtanke är det anmärkningsvärt att ProMES-initiativet i Örebro inte nämns oftare i all den kritik som riktas mot polisen. Sannolikt behöver man börja bena i begreppen. Om man nu söker den vetenskapliga prägel på polisens arbete som Dahlberg efterfrågar i sin krönika är nog någon form av ”pinnjakt” ett måste. Utan mätningar av utfall är ett vetenskapligt förhållningssätt som tillförlitlig feedback svår att åstadkomma. Problemet med pinnjakt ligger snarare i vilka pinnar man jagar, hur man går tillväga och hur man använder den statistik man samlar in än i pinnjakten i sig. Mitt förslag är därför att man låter vetenskaplighet styra hela vägen genom att använda evidensbaserade principer för att välja vad man mäter, hur man mäter och hur man använder resultaten. Precis på samma sätt som polisen redan gjort i Örebro.


Referenser

ProMES är en omfattande och evidensbaserad metodik för produktivitetsökning som finns närmare beskriven i Pritchard, R. D., Weaver, S. J., & Ashwood, E. L. (2011) Evidence-Based Productivity Improvement - Practical Guide to the Productivity Measurement and Enhancement System (ProMES). New York: Routledge Academic

 Studien som genomfördes i Örebro finns publicerad i Pritchard, R. D., Culbertson, S. S., Malm, K., & Agrell, A. (2009). Improving performance in a Swedish police traffic unit: Results of an intervention. Journal of Criminal Justice, 37, 85-97.


Vill du veta mer om ProMES? Läs mer på bloggen eller kontakta Ledarskapscentrum.