Alerta Bokförlaget

Mer som är värt att veta på väg till Essaouira Avsnitt 4

Blogginlägg   •   Feb 14, 2011 11:51 CET

Skolgången är inte obligatorisk i Marocko. Den är en rättighet och staten betalar ut en liten summa pengar till familjerna, så att de släpper ifrån sig sina pojkar och flickor till den 6-åriga skolundervisningen. Familjerna är beroende av sina barns medarbete i familjeförsörjningen. Många äldre personer försöker att lära sig läsa och skriva på gamla dagar. Vi påminns om att vi inte har sett en enda bokhandel, bara tidningsstånd i Marrakech. Men det kanske finns bibliotek i alla fall, för den mest lästa författaren i Marocko är en kvinna, som lärde sig läsa och skriva vid 26 års ålder, berättar guiden. Det saknas gymnasier för de fattiga, men lyceum finns för den som kan betala för sig samt 14 statliga universitet runt omkring i Marocko, varav ett är ett privat och ett är det islamska universitetet Al-Qarawiyin i Fès.

Bussen stannar till och vi besöker ett kooperativ, där kvinnorna utvinner och bearbetar olja ur arganträdets nötter. Arganträdet är lågväxande med taggiga, knotiga grenar och små gröna löv. Med en nöt i ett fast grepp mellan tummen och pekfingret knäcker kvinnorna nötskalet med hjälp av en sten. Det är ett tidsödande arbete som kräver en hel del övning och starka nypor. Skalet är stenhårt och den lillfingernagelstora kärnan är tunn som ett solrosfrö. I en ring runt väggarna sitter kvinnorna hela dagarna framåtlutade på jordgolvet i en lerydda utan elektriskt ljus. En del av oljan används i marockansk matlagning. Av resten tillverkas kosmetika som säljs på marknaderna och till turisterna, vars bussar dagligen stannar vid kooperativen. Det har gett kvinnorna en egen inkomst och en social position, vilket har påverkat hela samhället positivt. Något som gynnar kooperativen är arganskogens status som världsnaturarv. I de torra områdena i södra Marocko är skogen ofta det enda skyddet mot öknens utbredning och år 1999 togs arganskogarna upp på Unescos lista över områden som är viktiga att skydda.

Ett problem för kooperativen är att europeiska företag börjat köpa upp nötterna för att utvinna oljan i fabriker i Europa. Deras olja är ofta billigare, men den bidrar inte till den sociala tillväxten i området.

Bakgrundshistorien till kvinnokooperativen är att den kvinnliga forskaren Zoubida Charouff intresserade sig för arganoljans kemiska egenskaper i början av 1990-talet. I samarbete mellan universiteten i Lille, där hon hade tagit sin examen i kemi några år tidigare, och i Rabat fick hon möjlighet att studera strukturen hos arganmolekylen. Hon hoppades hitta en förklaring till den traditionella användningen av oljan för att bota sjukdomar och hudproblem. Det visade sig också att arganoljan minskar kolesterolvärdet i blodet. Invånarna i områdena där arganoljan produceras drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar. Hon ville även effektivisera produktionen och förbättra produkten. År 1995 startade hon det första kvinnostyrda kooperativet i en liten by nära Essaouira, men kvinnorna var ovana vid att arbeta utanför hemmet och när hon senare besökte byn, var produktionen nedlagd. Hon beslutade sig därför för att försöka förlägga verksamheten till andra byar i området och det gick bättre.

Enligt konstitutionen har kvinnor och män lika rättigheter. Sex kvinnor innehar ministerposter i regeringen. Men kvinnorna har en svår situation i hemmen. Månggifte förekommer och en ensamstående mor kan stå under förmyndarskap av sin 16-årige son. Det hårda arbetet med att skörda oliver är kvinnoarbete. Kvinnorna skördar även honung, tillverkar ost och ansvarar för mjölkningen av får och getter. Detta arbete sker numer allt oftare med hjälp av kvinnokooperativ, som stöds av europeiska organisationer och staten för att kvinnor ska få betalt för sitt arbete och bli självständigare. Sedan 1990-talets mitt har kvinnorna grundat olika kooperativ för att minska beroendet av männen.  Tanken med kooperativen är att garantera att en del av vinsten går tillbaka till kvinnorna som uppmuntras att använda pengarna till hushållet eller för att skicka sina döttrar till skolan.

Läs mer om Marocko i avsnitt 1,2,3,   Fortsättning följer...

Lilian O. Montmar, författare