Alerta Bokförlaget

Några tankar om livet klockan fem i tolv

Blogginlägg   •   Okt 19, 2010 00:01 CEST

Synden är ett begrepp som vi gärna undviker, eftersom de flesta av oss är medvetna om att vi inte är felfria. Varje kväll inser vi att vi har sagt eller gjort något under dagens lopp som vi borde ha gjort annorlunda, eller ångrar att vi överhuvudtaget gjort. Men samtidigt vet vi att det inte hjälper att duka under av skuldkänslor eller gråta över förspilld mjölk. Vi måste gå vidare, leva i nuet och se framåt, inte vända ryggen mot framtiden. Men hur mycket lever vi egentligen? Dagarna går och vi gäspar. Försöker fylla vår inre tomhet med något litet. Lyckas vi?

I sin novell ”The Woman of Andros” berättar Thornton Wilder om en grekisk hjälte, som har gjort Zeus en betydelsefull tjänst. Efter sin död påminner han Zeus om denna och ber om en gentjänst: Han önskar återvända till jorden för att få återuppleva en endaste dag av sitt liv. Zeus måste medge att han saknar all makt att hjälpa honom, men ber sin broder, de dödas konung Hades, om hjälp. Men även de dödas konung är tveksam. Endast om hjälten är villig att utstå mycket svåra och smärtsamma upplevelser, kan han beviljas denna ynnest. Hjälten accepterar gladeligen alla pålagor och villkor och får tillåtelse återvända till jorden. Han tvingas återuppleva en av de tvåhundratjugotusen dagarna av sitt liv, då inte något speciellt alls hade tilldragit sig, dels som deltagare i det dåtida skeendet, dels med vetskap om sitt eget livsöde.

Så återvänder hjälten till ljuset och till en dag, då han varit i femtonårsåldern. Han vaknar upp i sin gamla kammare, stiger upp och går ut på gården. Hans mor höjer blicken från sitt arbete vid vävstolen, nickar en hälsning till honom och fortsätter att väva. Fadern går förbi honom helt upptagen av sina egna sorger och bekymmer och skänker honom inte ens en blick. Och plötsligt förstår hjälten att även de levande redan är döda. Han inser att vi först uppskattar livet, när vi begriper dess verkliga värde. Våra sinnen är inte tillräckligt starka för att låta oss uppleva och älska varje enskilt ögonblick i livet.

Vår hjälte bönfaller Zeus att genast befria honom från denna förskräckliga mardröm. Gudarna hör hans bön, men innan han lämnar jordelivet, böjer han sig ned och kysser den jord, som är så dyrbar att han med sina svaga sinnen inte förmått uppskatta dess verkliga värde under livet gång.

Frågan som tränger sig på mig är, hur mycket vi som individer är skyldiga att leva som en kvist på en trädgren, där trädet är det betydelsefulla, respektive hur mycket vårt liv som individer blir beskuret av kollektivets lagar.

Självklart måste varje människa inordna sig i det gemensamma, följa lag och ordning, men vilket liv vi lever och på vilket sätt vi tillbringar vår tid på jorden, borde vara var och ens ensak att avgöra. Betänk alla bojor, alla konventioner vi tvingas böja oss inför för att inte den Andre ska se ned på oss som ovärdiga och oanständiga. Den största synden är att inte inse livets värde i tid. Det är nog en dödssynd om något.

Lilian O. Montmar