Sveriges Kommuner och Landsting

Nationell samordning förlänger fler liv!

Blogginlägg   •   Jul 16, 2012 09:32 CEST

Inom ramen för nationella cancer- och läkemedelsstrategierna tar vi nu gemensamt krafttag för en nationell snabb introduktion av nya cancerläkemedel.

Ojämlikheter i vården upprör med all rätt.  Störst betydelse har de socioekonomiska skillnaderna men när det gäller behandling av svåra eller livshotande sjukdomar har det i första hand varit geografiska skillnader som kommit i fokus. Patienter i vissa landsting har nekats behandling med nya, effektivare men mer kostsamma läkemedel medan patienter med samma sjukdom boende i annat landsting erbjudits sådan behandling. Patienter med tillgång till information, kontakter och ekonomiska möjligheter har kunnat söka sig till andra landsting än det egna medan socioekonomiskt svaga grupper har erhållit det som erbjuds i hemlandstinget. Detta är ingen ny företeelse utan har debatterats av och till under många år.

Senare tids utveckling av nya cancerläkemedel har dock aktualiserat debatten på nytt. Vissa av dessa läkemedel har klart bättre effekt än tidigare tillgänglig behandling eller möjliggör behandling av cancersjukdomar där man tidigare inte haft någon effektiv behandling att erbjuda. Sällan rör det sig om botande behandling utan oftast handlar det om kortare livsförlängning och ibland dessutom med risk för allvarliga biverkningar.  Ännu är inte behandlingarna så specifika att de kan ges enbart till de patienter som kan ha nytta utan oftast måste ett stort antal patienter behandlas utan att få hjälp. Utvecklingen är dock i huvudsak glädjande och efterfrågad! Problemet är att möjligheten att göra något för varje cancerpatient ökar mer än tillgängliga resurser och de nya cancerläkemedlen är kostsamma.

Etiskt försvarbart att sätta ett pris på förlängning av en människas liv


Avsaknaden av gräns för vad samhället är berett att betala för att förlänga ett liv skulle leda till helt absurda konsekvenser. Det är viktigt att effektivt hushålla med de resurser som vi alla, i demokratisk ordning, har satt av för att gemensamt finansiera en jämlik sjukvård för alla. Även vid en annan fördelning av offentlig och privat konsumtion är resurserna begränsade och olika behov måste därför alltid vägas mot varandra. Att använda resurser till en patientgrupp innebär att andra får mindre. Vi måste hela tiden försöka ta reda på var vi får ”mest valuta för skattepengarna”. Det går därför inte att undvika frågan om hur mycket det är värt att förlänga ett liv eller t.o.m. bota en patient med en livshotande sjukdom. Denna fråga måste diskuteras brett i samhället.

Det är inte bara i sjukvården man tvingas till liknande överväganden utan det är i högsta grad aktuellt när man tar beslut t.ex. om hur mycket som ska satsas på att för bättra säkerheten på våra vägar eller om man ska installera sprinklersystem i olika offentliga lokaler.

Inte rimligt att enskild läkare avgör


Det kan verka skenbart enklare med sådana beslut som rör framtida, anonyma individer eller stora patientgrupper än en enskild patient här och nu. Det är svårt att besluta om att använda en behandling eller inte baserat på om behandlingens effekt står i rimlig proportion till dess kostnad. För den enskilde patienten kan det självklart kännas helt oacceptabelt att inte erbjudas en tillgänglig, livsförlängande behandling baserat på ekonomiska övervägande. Det är inte heller rimligt att lägga sådana avgöranden på en enskild läkare i mötet med patienten. Eftersom beslutet handlar om prioritering mellan olika patientgrupper måste det idag tas på hög nivå i varje landsting. Om sådana beslut tas helt oberoende i varje landsting kommer man oundvikligen att få skillnader mellan olika landsting i vilken behandling som erbjuds patienter. Istället bör den tekniskt/vetenskapliga värderingen av ett läkemedels kostnadseffektivitet göras på nationell nivå för att i möjligaste mån minska geografisk ojämlikhet. En sådan värdering görs redan av den statliga myndigheten TLV när det gäller läkemedel som förskrivs på recept och kan ingå i läkemedelsförmånen (med högkostnadsskydd). Många cancerläkemedel ges dock endast på sjukhus och är inte aktuella för att ingå i detta rabattsystem. Sedan ett år tillbaka pågår en två-årig försöksverksamhet på TLV för att på uppdrag av landstingen även bedöma vissa av dessa s.k. klinikläkemedel hälsoekonomiskt.

Nationell samordning behövs


I dag tar godkännande och hälsoekonomisk värdering av ett nytt läkemedel lång tid. Tillsammans med den tid det tar i varje landsting att omfördela i budget för att finansiera läkemedlet har det inneburit att nya, effektiva läkemedel ibland inte kunnat börja användas förrän 1-2 år efter att de funnits tillgängliga på den svenska marknaden. Detta förhållande har med rätta kritiserats från både företag, patientorganisationer och läkare. Det krävs därför att vi arbetar mer effektivt, men framför allt startar arbetet med att utvärdera nya läkemedel hälsoekonomiskt i ett tidigare skede. Målet ska vara att nya effektiva läkemedel så tidigt som möjligt, helst i samband med marknadsgodkännandet, ska komma patienterna till nytta om de är prissatta så att de kan anses kostnadseffektiva (priset står i rimlig proportion till nyttan). Detta kräver dock en aktiv medverkan från läkemedelsindustrins sida. De som bedöms vara alltför dyra (inte anses kostnadseffektiva) eller där hälsoekonomiska data är alltför osäkra kommer inte att rekommenderas förrän företaget presenterat ett rimligt pris eller bättre dokumentation. Om en sådan process skall fungera i praktiken kräver det nationell samordning av både spaning för att ta reda på vilka nya läkemedel som är på gång, värdering av dessa både när de är nya, fått nya användningsområden och nya prövningsresultat samt prisdiskussioner med företagen. Dessutom måste behandlingen med de nya läkemedel som introduceras följas upp och sammanställas för att vi ska veta att de använts på rätt sätt. Inom ramen för den nationella läkemedelsstrategin, NLT-gruppen och den nationella cancerstrategin pågår nu ett samlat sådant arbete i SKL:s och regionala cancercentrums regi. Vi avser att före årets slut presentera en struktur för hur detta arbete ska bedrivas bättre i framtiden. Om vi lyckas få en nationell uppslutning kring denna struktur kommer både patienter, skattebetalare och läkemedelsföretagen att bli vinnare.

Göran Stiernstedt

chef för avdelningen för vård och omsorg

Jan Liliemark

projektledare SKL

Gunilla Gunnarsson

Cancersamordnare SKL och ordf i Regionala cancercentrums (RCC) samverkansgrupp

Nils Conradi
, RCC väst

Roger Henriksson,
RCC Stockholm Gotland

Lars Holmberg,
RCC Uppsala-Örebro

Beatrice Melin,
RCC norr

Carsten Rose
, RCC syd

Hans Starkhammar,
RCC sydöst