Förlag Staffansgården, Uppsala

NOVISEN PÅ BOKMÄSSAN I GÖTEBORG

Blogginlägg   •   Okt 27, 2010 15:47 CEST

Äntligen är min bok klar. Jag började så smått att skriva på den för 8 år sedan. Den blev liggande i datorn ett antal år. Jag blev pensionär och boken blev färdigskriven.

Det var en underbar och spännande känsla att den 1 juni i år äntligen få hålla i det färdiga resultatet.

Det är en tung bok på över ett kilo, inbunden i bästa ”Elsa Beskow format” det vill säga i liggande format. Som barn har jag läst Solägget, Tant Brun, Tant Grön & Tant Gredelin, Hattstugan och andra underbara sagoböcker av Elsa Beskow, så layouten var självklar med färgglada helsidesillustrationer .

Min bok är ingen sagobok för barn - nej den handlar om sanna upplevda historier från min yrkesverksamma tid som fastighetsmäklare och har fått namnet MÄKLARSTORIES – berättelser från det ”guld kantade” yrket . Min ambition var att skriva en berättelsebok för vuxna som vill kliva in bakom kulisserna på ett mäklarkontor och få reda på hur det verkligen går till!

Helt ny - ingen har skrivit något liknande!

En hel pall med böcker ligger nu i garaget!

Men hur marknadsför man en sådan här bok?

Någon tyckte att Bokmässan var det enda vettiga och ansåg att alla som menar allvar med sitt skrivande bör vara med på Bokmässan.

Ja, just det BOKMÄSSAN måste vi - maken och jag, naturligtvis vara med på. Det är förstås lösningen på den bästa marknadsföringen. Efter många mail till Bokmässans administratörer fick vi olika förslag på lediga montrar och godtog till slut en hörnmonter i D-gången nära toaletter, caféhörna och servicecenter.

Vi måste också bo någonstans. Efter ett antal samtal till olika hotell förstod vi att hotellrum beställer man ett år i förväg. Vi fick i alla fall hotellrum i närheten för fyra nätter till det facila priset av 12 500 kronor.

Nu är det så att har du börjat lägga ut mycket pengar på ett projekt så måste du löpa linan ut.

Maken och jag planerade monterinredningen och bestämde oss för att plocka med inventarier från vårt hem. Mormors gustavianska stolar, pelarbordet, äkta mattan, sidobordet från vår egen matsal, läslampor, Strindbergslampan, bokhyllor inköpta på Röda Korset, tio stycken illustrationer från boken inramade i tjocka guldramar, mäklarstolpe med vidhängande bild på bokens framsida – allt packades försiktigt in i dragkärran polstrat med trädgårdsdynor och packskynken. Sedan packade vi verktygslådan, trycksaker, godis, och ett hundratal böcker. När detta var gjort behövde vi fylla på mer luft i däcken på släpkärran.

Så ska vi ha något snyggt att sätta på oss, rena underkläder och ombytesskor.

Valet föll på våra gamla kavajer med mäklaremblemet. Strikt och snyggt. Men, vänta lite – vi är ju inviterade på Bonniers Mingel party – då måste vi ha med något extra snyggt att ta på oss. De är säkert urtjusiga, tänkte jag och packade ner en svart kostym och min stora blombrosch i strass och högklackade skor.

Morgontimmarna avresedagen var hektiska. Vattna blommorna, mata fiskarna i dammen, lämna katten till dottern, tömma kylskåpet och tänka igenom att allt var med. Har vi hotellboknings- numret, laddarna till mobiltelefonerna, kamera med mera?

Vi satte oss äntligen i bilen för att anträda vår resa till Göteborg via dotterns fritidshus i Värmland.

Ja, det blir bra att övernatta i huset och passa på att ta in diverse trädgårdsmöbler, tömma blomkrukor och kolla båten. Vi bar och släpade och så sa det ”splott” i min rygg och det gick en pinande smärtsam blixt genom korsryggen. NEJ – inte nu när jag ska bära möbler, möblera montern och stå på/agera på Mässan i fyra långa dagar. Maken och jag åkte till närmaste apotek och inhandlade Voltaren i alla olika beredningar och Alvedon. Den natten stormade och regnade det rejält. Jag hade svårt att vända mig i sängen och sova var inte heller lätt. Nästa dag rörde jag mig majestätiskt. När det var dags att fortsätta färden till Göteborg och försiktigt stiga in i bilen placerade jag en kudde i ryggen som stöd. Maken satte sig tillrätta bakom ratten och la in en låg växel för att starta det tunga ekipaget i lervällingen. Vi körde ca 150 meter på den smala skogsvägen då det plötsligt tornade upp en grön vägg framför oss. En stor grov asp hade under natten stormfällts tvärs över vägen. Vi var inlåsta. Aspen var så stor att det gick absolut inte att rucka på den. Efter den första chocken erinrade vi oss att vi hade sett att bävrarna bygger bo i viken och det var ett av bävern söndergnagt träd som fallit ner under natten. Tur att ingen blivit skadad. När nöden är som störst är hjälpen närmast. Jag ringde till vår granne och berättade vad som hänt. Han arbetar i den närliggande staden och han erbjöd sig att omgående sätta sig i bilen och komma till vår undsättning. Han hade en fungerande motorsåg . Medan vi väntade på grannen undersökte vi träden runt omkring och upptäckte att det fanns flera bäverskadade träd. De måste absolut fällas snarast möjligt- Vi ringde till en skogskunnig person i trakten och han lovade att fälla resterande träd senare på eftermiddagen.

Grannen kom och sågade itu den stora aspen. Medan han höll på med detta hörde vi ett brak strax bakom oss. Ytterligare ett träd föll omkull.  Nu var det en björk, som bävrarna hade gnagt på.

Tur att den inte föll över bilen eller släpet! Det kunde ha gått riktigt illa.

Efter någon timme kunde vi fortsätta vår resa till Bokmässan!

När vi närmade oss Göteborg ringer det i min mobiltelefon. Det är från hotellet där vi ska bo och de frågar om vi fortfarande är intresserade av rummet – det var ju så länge sedan vi beställde det?

Självklart är vi det - vi är ca en kvart från Göteborg. Vi bygger upp montern innan vi checkar in så vi blir lite sena - anteckna gärna det i Er liggare!

 

Tack vare en alldeles utmärkt navigeringsutrustning hittade vi direkt till Svenska Mässan och vi kom snabbt till garaget och hittade till porten för inlastning.

Maken bar möbler och slet som ett djur, svetten lackade och hans skjorta blev dyngblöt. Jag kände mig ledsen för att jag inte kunde hjälpa till. Jag hade ont, ont. Det strålade framåt magen. Voltaren tabletterna gjorde att jag dessutom mådde illa. Vi hade inte ätit någon lunch som min mage kunde blanda upp medicinen med. När montern var klar och alla tavlorna hade hittat sin rätta plats kändes det som en belöning att få åka till hotellet och duscha varmt, hämta middagen upp till rummet och få vila ryggen. Maken överraskade med en flaska vin. Vi tittade lite på nyheterna och sedan somnade vi tidigt - jag med ryggskottsplåster!

 

Bokmässan var gigantisk i sitt format! Hur syns vi här? tänkte jag. Ryggskott och monterarbete från kl 08:45 – 18:00? Min make hade legat på knä och satt på mig mina ortopediska sandaler denna första morgon.

Jag hade fått det goda rådet att ”glittra och agera” för att fånga upp de förbipasserande och intressera dem för min bok. Jo, det var verkligen att försöka övervinna sig själv.

Efter några timmar förstod vi, att där vi hade vår monter placerad var huvudsakligen transportsträckan för de vana mässbesökarna till Bokmässans centrum, där giganterna brukar hålla till. Vi var endast statister, ett färgglatt inslag på väg till händelsernas centrum.

Försäljningen var noll – men vi hade pratat med trevliga grannar och vi blev uppmärksammade av TV4 Uppland. På kvällen var vi bjudna på Bonniers Mingel – ja vi måste se positivt på det hela.

Efter en lång dag var det dags att duscha och byta till den lilla svarta dressen med den stora strassbroschen. Några snygga skor gick inte att ha så det fick bli sandalerna igen. Bonniers Mingel var på 18:e våningen nära mässan. Men, vad är det här? Det var lång kö för att komma in. Min första reaktion var – vi går hem!  Vi hade med oss en present till kvällens värdinna och det kändes lite oartigt att lämna tillställningen innan vi åtminstone hade hälsat på henne och överlämnat presenten.

 

Efter en stund släppte vakten in gäster allt eftersom tidigare komna gäster gick ut.

Jag såg Herman Lindkvist gå ut genom dörren. Jag hälsade på Märta Tikkanen och jag fick en trevlig pratstund med Morgan Alling. Annars var det för oss uppsalabor okända ansikten. Hur var gästerna klädda på minglet – inte alls!!! Jo, de hade kläder på sig – men det var inte något som stack ut som snyggt!

Efter att ha inmundigat chips, salta pinnar och ett glas vitt vin var det för min del färdigminglat. Nog skulle vi behöva gå på mingelskola. Jag har varit inbjuden till diverse mingelpartyn, men har alltid tyckt att det är oartigt att klämma sig in och prata med människor som redan är i samspråk med varandra.

Vi hade ännu inte ätit varken lunch eller middag denna dag. Jag längtade till vårt hotell och att få dinera på rummet igen.

De två följande mässdagarna var ungefär lika den första dagen. Vi sålde några böcker och kämpade med att få de förbipasserande att komma in i vår monter och svara på 10 enkla frågor i fastighetsjuridik.

Ett 50-tal personer svarade på frågorna, men tyvärr hade ingen av dem alla rätt.

Timmarna förflöt sakta, sakta – det gick inte fortare för att jag tittade på klockan ofta. Grannen intill förklarade att man hamnar i någonting som kallas ”mässkoma”. Ja, det var det nog – jag hade fått en släng av mässkoma!

Som jag stod där och försökta le och glittra kom jag på mig själv med att börja titta närmare på människorna som defilerade förbi.

Hur såg de ut? Hur var de klädda? Verkade de mässglada? Var de kontaktbara? Ansiktsuttrycken? Kroppshållningen?

Skam att säga – de såg inte glada ut, snarare såg de betryckta ut. De var inte heller snyggt klädda för att besöka en mässa. Det förhärskande modet var småblommiga ”babydolltunikor”  avskurna under bysten och rynkade som mammaklänningar över magen. Under tunikan stack det fram en lång

T-shirt. Till detta bars getingrandiga strumpbyxor, gympadojor och lilla ”konken”. Hårfärgen kunde vara grå.

Kroppshållningen – här fanns det mycket att önska - många såg ut som hösäckar och många var ofantligt tjocka.  En stackars man med magen nere vid knäna tömde halva skålen på godiskolan i vår monter.

Jag sa till min man – säg till när du ser en glad och välklädd människa! Han svarade att han hade sett

ett par unga småflickor på förmiddagen, som såg söta och trevliga ut.

Det kanske förhåller sig så att om man anser sig vara intellektuell och blir sittandes och läsandes mycket så slår det igenom enligt ovanstående. Det blir andra prioriteringar så att säga.

Vi har tidigare varit på Formexmässor, modemässor, möbelmässor m.m. och det är en helt annan färgglad, sprudlande blandning av glada och entusiastiska människor.

 

Mässan slutade på en söndag klockan 17:00. Frihetens timme var slagen och vi kunde riva montern.

Nu stod dragkärran långt, långt borta i ett garage. Min tappre make släpade och slet och svetten rann

ymnigt! Klockan 23:00 var vi tillbaka till fritidshuset i Värmland för en natts vila innan resan skulle gå vidare till Uppsala.

Ja, vad säger man för att sammanfatta?

Vi är några kontakter, intryck och erfarenheter rikare samt sexsiffriga tal fattigare - men trots allt ”We have been there”!

 

Birgitta Kulling

Författaren och Utställaren från Uppsala