Medicinsk Ordbok Sverige AB

David Eberhard - Omogen personlighetsstörning på basen av överklass

Blogginlägg   •   Dec 15, 2009 09:00 CET

När vi får det allt bättre så klagar vi mer. Är det konstigt? Egentligen inte faktiskt. Så har det väl sett ut i alla tider. I mitt förra inlägg skrev jag om när verkligheten når överklassen. Det ska man ju vara medveten om att den faktiskt också gör för de allra flesta. I stort sett ingen lyckas leva ett helt ombonat och övervadderat liv. Inte ens i dagens genomsäkra samhälle.

Ibland ser man dock undantag från det. Och förutom i villorna på Lidingö och i Djursholm så kan detta emellanåt vara fallet på övre Östermalm. I mitt arbete på S:t Görans psykakut, som har övre Östermalm i sitt upptagningsområde, förundrades jag titt och tätt över hur lika vissa patienter från den extrema överklassen var när det kom till sitt förhållningssätt till världen.

Den enda gruppen som i samhället hittills kunnat klara sig nästan helt förskonade från allvarliga former av motgångar förefaller utgöras av äldre damer (och i undantagsfall herrar) just från denna miljö. De har då haft beskyddare som tagit hand om alla livets väsentligheter åt dem och när dessa sedan dör kommer den obarmhärtiga verkligheten som en fullkomlig chock. Därför kan man se 75-åriga damer som alla känner sig kränkta av själva livet. De vägrar byta sina alltför dyra bostadsrätter, de vill ”tala med professorn”, känner den ”mest framstående psykiatern i landet” och anser sig orättvist behandlade om de får vänta på sin tur.

Och de har ångest för att ingen ser dem för deras storhet. Detta är ett tillstånd jag valt att döpa till ”Omogen personlighetsstörning på basen av överklass”. Ett tillstånd som påminner starkt om medelklassens gryende trygghetsnarkomani. Helt enkelt en biverkning av att ha haft det för bra. Och alltså en realitet vi hädanefter kommer att stöta på allt oftare. Välkommen till framtiden.