Alerta Bokförlaget

Originalet av Grimms "Tyska Grammatik" visas på en utställning i Kassel

Blogginlägg   •   Mar 11, 2012 11:06 CET

Så länge inget enhetligt skriftspråk funnits har de tyska diktarna skrivit på sina egna dialekter. Goethe upphöjde sin dialekt till högre höjder, något som kritiserades av nordtyskarna, men diktaren svarade att ”man inte ska avstå sin rätt att tala som man lärt! Björnen brummar i den grotta han är född!”

I en lägesrapport (Bericht über das Deutsche Wörterbuch)  inför ett auditorium av språkvetare, ställer sig Wilhelm Grimm  frågan: ”Ska vi ingripa i den tre hundra år gamla språkskatten och tala om för folk vad som är rätt och vad som är fel? Ska vi lösa stammen från rötterna?” I samma andetag ger han svaret:  ”Nej, vi vill inte begränsa språkutvecklingen genom att införa språklagar. Vi vill beskriva det levande språket som det talas. Vårt verk kommer att bli en ordens naturhistoria! Var och en kan sedan förändra och utveckla ordens betydelse och innebörd efter egen smak, tvärt emot vad fransmännen gör, eftersom de är svaga i anden. Detta folk talar bättre än de tänker och i språkliga sammanhang stiger saven i deras träd långsamt. Det franska språket tenderar att låsa in ordet i ett logiskt begrepp, något som är typiskt för fransmännen, som till naturen är bekväma av sig!”

Han försvarar sin inställning med att ordet visserligen har en organisk form, som ”bröderna” ska belysa genom att anföra olika betydelser i olika sammanhang, men hävdar samtidigt att definitionen av ett ord eller begrepp aldrig kan förklara ordets andemening fullständigt. Ord och begrepp förändras över tid, medger han, men i nästa mening hånar han tyska författare som Friedrich Wilhelm Radloff som han kallar”småskurna själar”, eftersom de förstör språket genom att använda olyckliga ordsammansättningar. Med ordboken säger han sig vilja hålla språket rent från inhållslösa abstraktioner: "Man tar munnen full, men säger ändå ingenting!” Så snart olika nationer närmar sig varandra, förändras språken.

Grimm talar om de nya främmande orden och anför som exempel naturligtvis romarnas och grekernas inflytande. Vetenskapen, industrin och konsten behöver adekvata uttryck. Nya ting och begrepp förs in i språket och de utländska benämningarna följer med. Försöker man sig på en översättning låter de påhittade och löjliga.

Wilhelm Grimm  vänder sig emot att ”förstöra den ädla tyskan” genom att öppna portarna för främmande inflytande. Han behöver bara öppna en bok och genast hoppar grodorna fram, menar han och exemplifierar: ”Amplifikationen, Kollektionen, Konstruktionen, Publikationen, Manipulationen, Divergenz, Omipotenz, Tendenz … Detta är en synd och bidrar till språkligt förfall. Den som använder sig av utländska ord som dessa, vill visa sig viktig och förnäm. Men det avslöjar också en tendens och en likgiltighet gentemot det ädla tyska språket.”

Jakob Grimm innehade en professur vid universitetet i Göttingen. År 1837, samma år som den nye kungen, Ernst August I, intog tronen i Hannover, förlorade Grimm sitt arbete där på grund av att han och brodern Wilhelm tillsammans med fem andra professorer ”De sju från Göttingen” (Göttinger Sieben) hade undertecknat en protest mot att kungen hade avskaffat Hannovers grundlagar vid sitt tillträde.  Efter protesten blev professorerna mer eller mindre landsförvisade. Den preussiske kungen, Fredrik Vilhelm III kallade till sig bröderna och de blev medlemmar av Preussens vetenskapsakademi och professorer vid Humboldtuniversitetet.

 ©Lilian O. Montmar

Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta