Alerta Bokförlaget

Rädsla urholkar själen (del 1)

Blogginlägg   •   Nov 02, 2010 11:47 CET

Rainer Werner Fassbinders film är lika aktuell idag som när den gick upp på biograferna1974. Den handlar om omgivningens reaktioner på att en 60-årig tysk städerska förälskar sig i en yngre gästarbetare från Marocko. Under alla år har vi matats med skriverier om allsköns problem som de ”som inte är som vi” är orsak till. Själv har jag som svenskfödd sedan tonåren levt i tre kulturer samtidigt. Enligt mina egna erfarenheter lever de flesta människor ett helt vanligt fredligt familjeliv och fungerar i vardagen på samma sätt som jag själv.  Jag känner inte igen mig i de eländesreportage som sprids som en löpeld över världen. Däremot vet jag att rädslan för det som är främmande är orsaken till mycket elände. 

Wien är en av Europas neuralgiska hjärtpunkter och dessutom ett av den socialdemokratiska arbetsrörelsens starkaste fästen. Här har mycket av den europeiska kulturen haft sin vagga. Jag kan inte räkna dem alla som här filosoferat, psykologiserat, komponerat, målat och konstruerat.

Det har nyss varit val i ”röda” Wien. H.C. Straches åsikter har slungats väljarna i ansiktet från valplakaten: ”Mehr Mut für unser Wienerblut – zu viel Fremdes tut niemandem gut!” Denne högerpopulist av nationalistiskt stuk verkar ha beblandat sig med vampyrerna och är sugen på rent Wienerblod. Men vad är då äkta Wienerblut?  Sedan många generationer tillbaka är det uppblandat med mycket ungerskt, tjeckiskt, tyskt och polskt. Denna slogan påminner om ”Blut und Boden”-propagandan. Om man gör sig mödan och tänker efter så är ”Wiener Blut” både en operett och en ordramsa. Man menar därmed det blå blodet, som sägs vara exklusivt för alla Wiens multikulturella invånare.  Men inte har Strache tid med sådant! För övrigt är “strach” tjeckiska och betyder fruktan och rädsla.

Arbetskraft utifrån är bra att ha, men bara så länge man behöver den. Sedan kan folk ge sig av dit de hör hemma! En vän till mig invandrade från Pulgia i södra Italien till Österrike och Wien på 1960-talet. På den tiden välkomnades horder av folk söderifrån och sattes i arbete att bygga upp de europeiska välfärdsstaterna. Det var en ömsesidig vinst. För min vän och hans familj betydde detta ett nytt rikare liv, för det nya landet blev han en tillgång. Han blev österrikisk medborgare och arbetade inom konfektionsindustrin, men när företagen på 1990-talet lade ut textilproduktionen på lågprisländerna, blev han arbetslös. Det var en ny erfarenhet för honom som hade arbetat och försörjt sig sedan barnsben. Han vände sig till arbetsförmedlingen, där man bedyrade ”att det inte fanns något arbete för sådana som han. Han kunde ju inte ens tala ren tyska, utan bröt fortfarande på utländska!” När han då tvingades ansöka om arbetslöshetsbidrag, fick han skopan full av ovett. ”Försvinn dit du kom ifrån”, löd rådet. Efter att ha levt och arbetat i Wien hela sitt verksamma liv, hade han ingenting att återvända till. Han förlorade sin stolthet och sin identitet.

Själv tyckte han inte att hans liv hade varit värt ett ruttet lingon. För mig representerade hans upplevelser utvecklingen i Europa efter Andra världskriget. Jag beskriver hans liv i biografin "Min vän från Metaponto".

Lilian O. Montmar, författare