Alerta Bokförlaget

Rädsla urholkar själen (del 2)

Blogginlägg   •   Nov 03, 2010 19:58 CET

Ingen människa står ut med att förlora sin värdighet. Frågan uppstår hur det kommer sig att människor, som har varit djärva och initiativrika nog att lämna sina hem, sin kultur och sina invanda sammanhang för att förändra sina livsvillkor, antingen hamnar längst ned på den sociala stegen i det nya landet, får arbeten förknippade med den egna minoriteten eller blir totalt handlingsförlamade.

I och med kommunismens fall utgör inte Genèvekonventionen något vinstbringande politiskt kapital längre. Nu kan ju billig arbetskraft importeras från Östeuropa. Varje stat vill ha full kontroll över landets arbetsmarknad.  Det är därför som det finns gränser mellan länderna. Nationalismen är ett av deras verktyg, religionen ett annat.

När det gäller flyktingar är de flesta av dem beredda på att inte kunna arbeta inom den egna professionen och är glada för att överhuvudtaget få ett arbete. En svetsare blir vårdbiträde, en fotograf blir kock, en arkitekt jobbar på hemtjänsten, en lärare blir taxichaufför, en ingenjör blir korvförsäljare. Det är inget speciellt med det, man tar vad man får. Men många välutbildade personer stöts bort från den övermättade arbetsmarknaden, hoppar från det ena jobbet till det andra eller går arbetslösa i långa perioder. När en persons hudfärg eller brytning blir till stigma och personer som kämpat för ett mänskligare samhälle i sitt hemland, blir till en ekonomisk börda med suspekt bakgrund i det nya landet, känns förnedringen in på bara huden. Synen på den enskilde blir ändå densamma hur han än gör: Arbetar personen ifråga och gör rätt för sig, ”tar han ifrån oss våra arbeten”, arbetar han inte,”utnyttjar han vårt välfärdssystem”.

Somliga flyktingar försöker i det läget leva upp till sitt dåliga rykte, eftersom det inte spelar någon roll om de nu missbrukar systemet eller inte.  De blir ju ändå beskyllda för att vara latmaskar, missbrukare eller kriminella. Majoriteten av dem som flyttar in, gör ändå sitt bästa för att smälta in och samarbeta. Många av dem resignerar på vägen. Att pendla mellan hopp och fruktan är ofta förlamande.

Inget av de politiska partierna i Europa har lyckats lösa de problem som blir resultatet av utanförskap. Orsaken kan vara att det inte alltid handlar om invandringen. Tänk om svårigheterna handlar om den ekonomiska krisen, om globaliseringen, om den hotade välfärden och om arbetstillfällena som förflyttas till lågprisländerna österut och om EU? Kanske handlar det om klassamhället? Men det är bekvämt och tacksamt att skylla på dem som hamnat i ett socialt utanförskap. De har ingenting att sätta emot. Hitler skyllde på judarna. Fransmännen ger romerna skulden, river deras boplatser och avhyser dem. Det gör danskarna, holländarna, italienarna, grekerna och kommunalrådet Göran Dahlström i Katrineholm också. Ju oftare man upprepar en tes, desto sannare blir den. Mina vänner i Wien, Aten, Köpenhamn och Stockholm spyr ut sin förbannelse över muslimer i allmänhet, över albaner, turkar och somalier i synnerhet, även om de inte känner någon enda av dem. Det är en lögn att man blir av med alla problem om man kastar ut fridstörarna, brottslingarna, utsugarna och profitörerna. Det är att kasta sand i väljarnas ögon.

Allt här i världen kan inte handla om profit. Det måste väl finnas andra värden också? En människa kastar ut en livboj till en drunknande. Den som inte är människa låter sin nästa drunkna, svälta ihjäl eller brinna inne. På 1980-talet var Sverige vida omtalat för en flyktingpolitik som tog hand om nykomlingen och stödde vederbörande tills han eller hon kunde gå och stå på egna ben. Möjligen var detta den ursprungliga avsikten och också till en början verklighet i många fall.

Sextio år efter undertecknandet av Genèvekonventionen lever flyktingar i europeiska läger, där levnadsstandarden och reglementena påminner om förhållanden på fångvårdsanstalter.  Sverige har alltmer blivit likt den övriga världen. Skillnaden mellan Sverige och det övriga Europa har hitintills utgjorts av en planerad integrationspolitik med ett nätverk av tillhörande institutioner. Numera låter man Sverigedemokraternas världsbild styra debatten. För flyktingen ter sig Sverige som en värld som behärskas av polis, välfärdskontor, bostadsförmedlingar, arbetsförmedlingar, försäkringskassor och över alltihopa svävar ett oåtkomligt och allsmäktigt Invandrarverk.

Lilian O. Montmar, författare

Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta