UtvecklingsPorten

Ska politiker besluta om pedagogiska åtgärder?

Blogginlägg   •   Nov 09, 2016 12:37 CET

UtvecklingsPorten har kontakt med de flesta av landets kommuner, många som kunder och många som intresserade samtalspartners. Ofta resonerar vi om att kommunikation är en nyckel till kunskapsutveckling för eleven. Modersmålet och svenskan är de viktigaste kommunikationsverktygen. Det är lärare och rektorer medvetna om.

I en kommun har vi resonerat med rektor och lärare om att stödja en (1) elev med svårigheter. Eleven har långsam utveckling av svenska och kan inte kommunicera på sitt modersmål i skolan, eftersom de inte har någon person som talar elevens modersmål anställd.

Stora svårigheter uppstår för läraren att komma vidare i sitt pedagogiska arbete med eleven. Så hittar lärare och rektor en lösning genom att ordna studiehandledning på elevens modersmål via fjärrundervisning hos UtvecklingsPorten.

I kommunen har man aldrig köpt tjänster på detta sätt och därför blir det en fråga som ska upp till politiskt beslut.

I nämnden tycker man att eleven ska få mer svenska och avslår förslaget att köpa (en mycket liten) tjänst från UtvecklingsPorten, men tillsätter medel för extra svenskundervisning.

Min slutsats blir att nämnden saknar kunskap om pedagogiska frågor och inte heller har till uppdrag att fatta beslut om pedagogiska frågor. Nämnden ska skapa förutsättningar för skolor, rektorer och lärare att göra sitt jobb för elevers utveckling.

Svenska utvecklas parallellt med modersmålet och inte i stället för modersmålet. Forskaren Inger Lindberg skriver:

”Tvåspråkighetsforskaren Lambert (1977) skilde redan på 1970-talet mellan additiv och subtraktiv tvåspråkighet. Den distinktionen markerar betydelsen av de sociokulturella villkor som kännetecknar tvåspråkiga barns uppväxt i olika miljöer. I den mån de får möjlighet att utveckla sitt andraspråk parallellt med en fortsatt utveckling av förstaspråket i en atmosfär där båda språken och kulturerna värderas högt, så kan man tala om en additiv tvåspråkighet, d.v.s. en tvåspråkighet som innebär att språken kompletterar och berikar varandra. När andraspråkstillägnandet i stället sker på bekostnad av förstaspråket talar man om en subtraktiv tvåspråkighet. Det är ofta fallet då minoritetsspråksbarn tvingas överge sitt modersmål för det majoritetsspråk som talas av en dominerande grupp. Samhällets och skolans attityder till och värderingar av tvåspråkighet, liksom olika minoriteters kultur och språk, avgör om minoritetsspråkseleverna kan utveckla additiv tvåspråkighet och dra nytta av de positiva effekterna av denna tvåspråkighet.”

För elevernas skull behöver kommunala politiker låta bli att besluta om rent pedagogiska frågor och se till att resurser finns för lämpliga lösningar utifrån enskilda elevers behov.