Alerta Bokförlaget

Skolan som samhällsspegel

Blogginlägg   •   Nov 25, 2011 11:08 CET

Vid nästa lektionstillfälle låtsas alla som om ingenting har hänt. Daniel ber klassen plocka fram sina läxförhörsböcker och skriver översättningsmeningar på tavlan. Det blir dödstyst i klassrummet. Alla skriver. När tjugo minuter av lektionen har gått, samlar han in provhäftena och fortsätter lektionen med textläsning.

På kvällen, när han ska rätta läxförhören, blir han såväl förvånad som upprörd. Han bläddrar raskt igenom pappershögen framför sig. Några av eleverna har inte ens brytt sig om att försöka översätta de svenska meningarna till tyska, utan har skrivit brev till honom istället. Breven innehåller förolämpningar, förtal, beskyllningar och skymford utan like! Han blir sittande alldeles paff. Varför detta hat och just nu? Har han krävt för mycket av eleverna? Är hans lektioner jobbigare än andra lärares? Vill man bli av med honom? Han bestämmer sig för att kopiera det skrivna och göra en anmälan till Judiska församlingens säkerhetsansvariga. Lektionerna avlöper utan kommentarer med en kyla som inte ens vårsolen kan smälta. Han får ta emot nattliga telefonsamtal, man uttalar hotelser och terrorn får honom att uppsöka rektorn och förklara varför han inte orkar stanna kvar på skolan.

– Ja, om du inte orkar sköta ditt arbete, måste ju någon annan göra det, får han till svar.

– Har skolan inget ansvar för det som händer här?

– Du får väl polisanmäla hoten i vanlig ordning, men undervisningen måste naturligtvis fortsätta.

Rektorn lovar överlämna ärendet till sin närmaste chef för utredning och att personalkontoret kommer att underrättas, så att han blir erbjuden annat arbete. Daniel Levin fnyser och vänder på klacken. Han går ut genom skolans svängdörrar.

En ny lärare uppenbarar sig i katedern. När Lisa, den unga vikarien, stiger över tröskeln till klassrummet utbryter kacklande och kuckeliku, för vikarier är alltid välkomna. Ett tacksamt avbrott i studierna, någon att reta och driva med.

–  Nu får ni verkligen lugna ner er! försöker hon tappert.

När hon inte får tyst på klassen, bankar hon tyskboken i katedern och ser lagom ilsken ut.

Klassen tiger stilla.

– Jag har kommit för att stanna terminen ut och det är jag som ska sätta era slutbetyg, klämmer hon i med.

Några elever blir genast upprörda.

–  Hur ska du kunna sätta betyg på oss? Du känner oss ju inte ens!

– Jag får väl titta på resultaten som er förra lärare har skrivit in i klasspärmarna, så klart!

– Jamen, där står väl inte allt?

– Självklart inte, men jag gör så gott jag kan.

– Men då vill vi ha extraprov, så att du ser vad vi kan.

– Det vill vi visst inte! Du verkar mycket schystare än våran förra lärare. Han var ju ett miffo!

Sara, en flicka med kolsvart hår, långa lösnaglar och omsorgsfull makeup blandar sig i diskussionen.

–  För att du inte vill plugga ja! skriker hon. Det är ditt fel att han stack! Vi har mått dåligt för din skull.  Vi har fått mycket skit för de här.

–  Vad då det här? undrar Lisa nyfiket.

–  Lejal var otrevlig mot läraren och sen stack han, muttrar Ali.

– Hon spotta han rakt i fejset.

–  Det låter illa. Varför gjorde du det, Lejal?

–  Han är ju ett judesvin den jäveln?

–  Men nu får det väl ändå vara nog!

– Dom där judarna bombar våra områden.

– Men er förre lärare bombar väl inga områden? Han arbetade ju här, protesterar Lisa och lägger huvudet vädjande på sned.

–  Det förstås, medger Lejal.

–  Varför är du arg på honom då?

–  För att han är judisk så klart.

– Och? Är du arg på alla judar?

– Dom är svin!

– Vet du om att det finns något som heter ”antisemitism” och att det är förbjudet att uttala sig på det viset som du gör?

– Skiter väl jag i!

Sara räcker upp handen.

–  Ja, Sara!

–  Palestinierna är ju självmordsbombare. Dom går in i bussar och på tåg och bombar oskyldiga människor. Är det bättre tycker du, ditt miffo? dånar Sara vänd mot Lejal.

–  Håll klaffen, kontrar Lejal.

–  Om vi inte kan tala om det här utan att strö invektiv omkring oss, tycker jag att vi avslutar diskussionen, bestämmer Lisa.

–  Vad är invektiv? undrar en röst.

–  Det är förolämpande tilltal. Nu fortsätter vi vår tysklektion så vi får något vettigt gjort idag!

Helena räcker upp handen.

– Var så god, Helena!

– Jag skriver mitt specialarbete om antisemitismen i historien. Tyskarna gasade ihjäl sex miljoner judar under andra världskriget.

–  Det stämmer.

–  Det var inte bara judar som dom gasade ihjäl, det var präster och bögar och handikappade också, skriker Anders, vars pappa är präst i Svenska kyrkan.

– Ja, så här kan vi hålla på i all evighet, stönar Lisa. Kan ni inte tala om sånt på SO-timmarna?

–  SO-läraren säjer att vi måste följa läroplanen så på dom timmarna har vi inte tid att diskutera annat än det vi håller på med.

– Vad gör ni på SO:n då?

– Vi håller på med dom politiska partiernas information inför höstens riksdagsval.

– Urtråkigt! ropar Ali. Nu vill jag också fråga en sak.

–  Okej, kör igång, Ali, men på tyska!

–  En gång nästan alla trodde att en människas utseende kunde tala om hennes ras och att rasen bestämde hur han eller hon var som människa. Man trodde till exempel att dom med svart hudfärg var såna som man kunde ta till slavar. Om man piskade en lat neger gjorde man honom en tjänst, man hjälpte honom att bli lite mer ångerfull och civiliserad, förklarar Ali, naturligtvis på svenska.

–  Det stämmer, Ali, men nu förtiden har vi upphört att använda ordet  ”negrer”. Vi säger ”svarta” istället.

– Jag vet, men skit samma! Dom är väl samma människor ändå. Om man kallar dom för negrer eller svarta.

–  Det spelar visst roll! upplyser Joseph, som just är bärare av denna hudfärg.

– Jag har släktingar som bor i USA och där säjer man ”Afro-Americans”. Jag vill inte bli kallad för ”neger”.

–  Afrika behövde hjälp av oss européer för att bli kristna och moderna – som riktiga människor, retas Anders.

–  Vad fan är det där för jävla påhopp?

– Var det din farsa som var nere och försökte omvända oss vildar att bli som ni här?

– Jag bara skojade lite, Joseph! Var lite schyst för de' var inte illa menat, förstår du väl, kompis?

–  Gör ni inget annat än håller på och bråkar och retas med varandra i den här skolan? Ni förstår väl att det inte leder någonvart.

– Här är alla mot alla, förstår du, Fröken. Chilenare mot araber och turkar, muslimer mot kristna och kristna mot muslimer. Alla är emot svennarna och svennarna är emot oss.  Dom enda som vi inte jiddrar med är gulingarna, ball va?

– Och vad lär ni er av det?

– Att kinakäk är gott! flinar Anders.

Diskussionerna på tysklektionen påverkar stämningen i klassen, där många av eleverna härstammar från Mellanöstern. När mordet på den kurdiska tjugosexåriga flickan Fadime Sahindal inträffar höjs rösterna, beskyllningarna haglar över kurderna och muslimerna i skolan. Nu får även rektor Hans Z. nog och bestämmer att ordinarie undervisning ska ersättas av två temadagar om främlingsfientlighet.

Lilian O. Montmar

Adjunkt och författare

Ur "Dimma över Albysjön", som handlar om en skola med många olika kulturyttringar

Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta