Ledarskapscentrum

Sluta kriga om talangerna.

Blogginlägg   •   Maj 27, 2012 16:19 CEST

Något av det mest frustrerande och nedbrytande som finns är att misslyckas med det man företagit sig. Ta exempelvis telefonförsäljaren som möts av mer eller mindre argsinta nej under en hel dag, kriminalinspektören som trots sena arbetskvällar misslyckas att få viktiga ärenden lagförda eller forskaren som får sitt manuskript refuserat av redaktörerna på den vetenskapliga tidskrift där han eller hon haft för avsikt att publicera sitt alster. Ett misslyckande blir så att säga ett ovälkommet avbrott på vägen mot ett önskvärt mål, likväl som det riskerar signalera inkompetens till den som misslyckas och till omgivningen som betraktar tillkortakommandet. Men även om de flesta människor hellre lyckas än misslyckas så skiljer vi oss åt vi i hur vi betraktar och förhåller oss till det sistnämnda, något som får konsekvenser för hur hårt vi anstränger oss för att komma till rätta med våra fadäser.

Carol Dweck, professor i psykologi vid Stanford Univesity, har under ett antal decennier bedrivit banbrytande forskning på hur vi tänker om vår egen och andras prestationsförmåga och vilken betydelse detta har för bland annat hur vi reagerar på och förhåller oss till motgångar och misslyckanden (se exempelvis Dweck, 2000 för en lysande översikt av denna forskning). Mer specifikt har hon studerat i vilken utsträckning människor hyser en uppfattning om sin egen och andras prestationsförmåga inom olika gebit som någonting som bestäms av medfödda talanger och anlag eller av hårt arbete och en stödjande omgivning. Människor som ser prestationsförmåga och potential som i huvudsak beroende på medfödda talanger hyser enligt Dwecks sätt att beskriva det en så kallad ”talang-teori” om mänsklig förmåga. De tror att medfödda anlag bestämmer hur lätt en person har för att lära in en viss färdighet (t ex. att spela fotboll, att räkna matematik etc.) och hur duktig en person har potential att bli inom ett område.

De människor som å andra sidan ser färdigheter och kompetenser inom ett givet område som mer beroende av hur mycket man har övat och ansträngt sig, vilka strategier man har provat på och fått lära sig, samt vilket stöd man har fått från sin omgivning, hyser enligt Dweck en ”steg-för-steg teori” om mänsklig prestationsförmåga. Dessa individer tror att de flesta människor kan lära sig och bli riktigt duktiga på i stort sett vad som helst om de bara försöker och övar tillräckligt mycket, och får tillräckligt mycket och bra stöd ifrån sin omgivning (t ex. goda lärare, föräldrar, tränare etc.). De upplever att kompetens är något som utvecklas successivt genom många små steg där individen utsätter sig för gradvis svårare utmaningar i takt med att han eller hon bemästrat och lärt sig att hantera befintliga problem. De ser spetskompetens som bestående av en lång rad små steg som tagits under lång tid snarare än som något som funnits där inom individen redan från början i egenskap av en medfödd talang.

Jag tänker inte gå in i någon form av argumentation gällande vem jag tror har mest korrekt verklighetsuppfattning, talangteoretikern eller steg-för-steg teoretikern. Det är i sammanhanget förhållandevis oviktigt, och det enda vi i nuläget ska koncentrera oss på är att människor tycks skilja sig åt såtillvida att vissa har en starkare dragning åt talangteorin medan andra hyser större tilltro till steg-för-steg principen. Begrunda därefter ett tänkbart scenario där en person försöker prestera i något sammanhang men misslyckas med sina föresatser. För att ta ett konkret exempel, tänk dig en telefonförsäljare av tidningsprenumerationer som ringer upp en person och möts av ett resolut nej. Intentionen hos säljaren är ganska uppenbar. Han eller hon vill sälja prenumerationer. Resultatet är lika uppenbart. Gentemot denna kund så blev det ingen prenumeration såld.

Hur tror du att säljaren kommer att tänka kring detta misslyckande om han eller hon hyser en talangteori? Tror du att säljaren kommer att tänka annorlunda ifall han eller hon bär på en steg-för-steg teori, och i så fall på vilket sätt? Låt oss börja med att reflektera över den förstnämnda (säljare med talangteori). Enligt honom eller henne så är förmågan att sälja prenumerationer överlag förutbestämd av genetiska anlag för just denna typ av färdighet. Enligt denna person så har man det eller så har man det inte. Säljare är något man föds till, och de bästa säljarna är de som har mest medfödd talang. När man då stöter på patrull så kan man förklara det med en av två tänkbara orsaker:

  1. Man har inte tillräckligt med talang för att sälja.
  2. Orsaken till misslyckandet ligger utanför ens egen kontroll. T ex så hade man bara otur eller så berodde det på att denna kund hade sagt nej till precis vem som helst, oavsett talang.

Förklaringar av den första typen (att man saknar talang/begåvning) är tämligen sällsynt förekommande. Vi vill helt enkelt inte se oss själva som talanglösa. Hellre väljer vi då att förlägga orsaken till våra misslyckanden till faktorer som ligger utanför vår egen kontroll (se exempelvis Mezulis, Abramson, Hyde, & Hankin, 2004). Genom att göra en sådan, så kallad yttre attribution, så behöver vi inte rannsaka oss själva utan kan lugnt trampa vidare i tron om att vi minsann besitter en fullgod potential som, bara förutsättningarna är de rätta, kommer att blomma ut i sin fulla prakt. Med andra ord finns det en uppenbar risk att vi upprepar samma beteende som bar så dålig frukt i första läget.

Ett synnerligen effektivt sätt att gardera sig mot allehanda klavertramp och undermåliga prestationer är att ägna sig åt något som kallas för självhandikappande (se exempelvis Rhodewalt & Vohs, 2005). Detta innebär att vi innan vi ska till att prestera i något sammanhang ser till att försvåra för oss själva (göra oss själva lite handikappade) genom att exempelvis gå ut och slå klackarna i taket dagen innan en viktig tentamen, eller ringa den potentiella prenumeranten medan man lite halvkoncentrerat står och fyller på i kaffemuggen. Ifall man då misslyckas så har man så att säga ursäkten redan färdig och man behöver inte smaka skammens beska förtret. Skulle man mot förmodan ändå lyckas, trots handikappet, så får man ett alldeles fantastiskt bra kvitto på vilken enastående talang man besitter. Självhandikappet gör så att säga att man klarar sig undan med bevarad positiv självkänsla oavsett utfallet på prestationen.

Trots att detta sätt att resonera måhända hjälper till att hålla talangteoretikerns självkänsla ovanför vattenytan så blir konsekvensen att ingen eller liten förändring sker i personens beteende och sätt att hantera kommande utmaningar. För att hålla sig riktigt säker på att inte tvingas sätta den personliga begåvningen under kritisk lupp så kan talangteoretikern därutöver se till att, i den mån det är möjligt, välja utmaningar och uppdrag som han eller hon med säkerhet vet att de kommer att klara av. På så vis så sker ingen nämnvärd utveckling av individens faktiska kompetens, något som för individen själv kanske gör det samma så länge denne genom sitt förvrängda och självförhärligande tänkande kan gå runt omedveten om sin egen oförmåga och möjligen kan kvittera ut en lön en gång i månaden ändå. För den organisation som personen verkar i är en omedveten inkompetens desto allvarligare, då detta i sin extrem skulle kunna hota organisationens hela existens. Inte minst om de omedvetet inkompetenta personerna sitter på höga positioner.

Ett alternativt sätt att förhålla sig till misslyckanden är att tänka på det sätt som kommer sig mer naturligt för den som bär på en steg-för-steg teori. För dessa individer så blir ett misslyckande sällan eller aldrig ett kvitto på otillräcklig talang och begåvning. De söker i stället orsaken hos sig själva i termer av att de kanske inte hunnit öva tillräckligt mycket, eller att de behöver prova en ny strategi. De är medvetna om att man regelbundet stöter på patrull när man ska prestera och ser dessa misslyckanden som tillfälliga hinder och utmaningar som möjliggör inlärning och utveckling. Genom detta sätt att tänka så blir dessa individer mer flexibla och anpassningsbara och provar sig mer tålmodigt fram med olika metoder och tekniker för att lösa de problem de ställs inför, tills de slutligen hittar en lösning. Då har de fått förnyat bränsle på sin steg-för-steg teori och kan kasta sig över nästa utmaning. Eftersom misslyckanden inte innebär något hot mot personens självbild, utan enbart ses som tillfälliga hinder som är nödvändiga för den stegvisa kompetensutvecklingen så utvecklar steg-för-steg teoretikerna över tid en större faktiskt kompetens än talangteoretikerna (vilket såklart är eftersträvansvärt för de flesta organisationer).

Vad kan man då som ledare göra för att bereda väg för ett steg-för-steg tänkande hos sina medarbetare? För det första så bör man undvika att överhuvudtaget prata så mycket om talanger, talangutveckling, high potentials etc. då samtliga dessa begrepp förmedlar en andemening av talangteorin. Detta är dock tvärtemot vad många organisationer i praktiken gör. För det andra så gör man klokt i att lägga större (eller åtminstone lika stor) vikt vid att uppmärksamma och uppmuntra den insats som föregått en god prestation eller ett gott resultat än att uppmärksamma, berömma och belöna prestationen/resultatet i sig. Till exempel så kan man vid de tillfällen en individ gjort en riktigt bra prestation visa ett intresse för hur individen tänkte, vilka strategier han eller hon använde sig av och hur han eller hon ansträngde sig för att uppnå det goda resultatet. Man kan mer kortfattat konstatera och bekräfta att prestationen och resultatet var bra, och sedan lägga mer tid på att ställa frågor och låta personen berätta om hur han eller hon bar sig åt för att uppnå detta resultat (mer om detta längre fram). Detta är också tvärtemot gängse praxis i många organisationer och hos många ledare, där man hellre berömmer, och många gånger ekonomiskt belönar, enbart det faktiska resultatet. Konsekvensen blir att det som egentligen leder fram till resultatet (tålamod, envishet, övning, kloka strategier etc.) hamnar i skymundan och det enda som syns är resultatet vilket då kan upplevas uppstå ur intet, eller rättare sagt ur individens naturliga fallenhet/talang.

En tredje strategi är att visa ett stort tålamod då individen misslyckas (givet att han eller hon verkligen försöker). När prestationen och det önskade resultatet uteblir så kan den gode ledaren visa sitt stöd, och uppmuntra individen till att tillsammans reflektera över och dra lärdom av det inträffade samt utifrån detta föra ett stödjande samtal om hur personen kan ta sig an liknande problem och utmaningar framöver. På detta sätt förmedlas en syn på misslyckanden som naturliga och nödvändiga händelser som möjliggör lärande och utveckling, helt i linje med ett steg-för-steg tänkande.

Stefan Söderfjäll, Fil. Dr (ur den kommande boken om motivation och ledarskap)